På motorcykel i Bashos fotspår (10)
Basho och Sora lämnade Matsushima fulla av omtumlande intryck. Men det skulle inte komma att bli en bra dag. Inte en bra dag alls. Först gick de vilse. Sedan var det fullt på alla härbärgen. Basho beklagade sig:
“Vi ville till Hiraizumi men efter ett tag tog vi in på fel väg och hamnade i istället i en hamnstad vid namn Ishinomaki. Hundratals fartyg trängdes på redden medan hus trängdes i trånga gränder. Överallt steg rök från eldstäder. Det här var inte ett ställe dit jag tänkt mig. Vi behövde någonstans att övernatta men alla dörrar förblev stängda. Till slut hittade vi ett eländigt skjul där vi fick tillbringa natten. Tidigt nästa morgon slog vi osäkra in på en annan okänd väg. Denna ledde längs ett kärr som aldrig tycktes ta slut, en deprimerande plats. Vi övernattade i Toima och fortsatte därpå till Hiraizumi.”
Här lämnar min historia Basho för den här gången. För mig blev Ishinomaki en bättre upplevelse, men ändå inte utan mörka minnen. Jag hade varit här en gång tidigare, för drygt tio år sedan. Den här gången var det bara omkring en halvtimme på motorcykeln från Matsushima till Ishinomaki. Där möttes jag av ovanligt vida och ljusa gator. Även trottoarer, något man inte är bortskämd med i japanska landsortsstäder. Till och med en och annan uteservering, något man definitivt inte är bortskämd med. Allt tycktes nytt och fräscht. Skälet har ni säkert redan gissat.
Ishinomaki då
Den elfte mars 2011 blev Ishinomaki en av de allra värst drabbade orterna längs kusten. Räknat i antalet döda och saknade i förhållande till befolkning sägs det att Ishinomaki drabbades hårdast av alla. Av en befolkning på omkring 160 000 spolades knappt 4 000 bort för alltid av den tio meter höga tsunami-vågen. Officiellt motsvarade det 2,2% av invånarna. På samma gång försvann stora delar av bebyggelsen. Det var här fartyg hamnade på toppen av kontorsbyggnader som råkade stå kvar. Det var en ödeläggelse som man väl annars bara ser under krig.
Tsunamins kanske mest ohyggliga, åtminstone mest kända tragedi utspelade sig inom Ishinomakis gränser, fem kilometer norr om stadskärnan. Där, vid randen av floden Kitakami, står vad som finns kvar av Okawa Elementary School. Det var här 74 elever och tio lärare omkom i tsunamin. Av totalt 108 elever på skolan överlevde alltså 34, flertalet för att de var borta den dagen eller hade hämtats upp i tid av föräldrar. Av tretton lärare och anställda överlevde bara fyra.
Totalt upp mot 20 000 människor miste livet under tsunamin. Vad som gjort att Okawa-skolan förblivit ett sår som ännu inte läkt, var att det handlade om barn och framför allt för att det var så totalt onödigt.
Historien är väl känd. Lärarna följde det reglemente för jordbävningar som fastlagts av lokala skolmyndigheten, men som aldrig räknat med en tsunami av den här storleken. Skolan ligger en bit in utefter floden och ansågs utom räckhåll för en tsunami, det vill säga en vanlig tsunami, en tsunami som folk tidigare upplevt eller hört talas om.
Lärarna ställde upp barnen på led på planen framför skolan och väntade på vidare order som aldrig kom. Bara omkring hundra meter bortom barnen var en brant bevuxen bergssluttning som ledde upp till en höjd, väl utom räckvidd för även den väldigaste våg. En stig ledde en bit upp för branten där skolan anlagt en liten grönsaksträdgård.
Ännu mer än tio år efter tragedin diskuteras fortfarande varför lärarna inte lät barnen sätta sig i säkerhet, vilket även några av de äldre barnen försökte förmå dem till. Visst, det var brant och snårigt men man hade trots allt gott om tid att hjälpa även de minsta barnen uppför höjden.
Här dog 74 elever. Räddningen var bara några hundra meter bort. Bilden tagen ett år efter katastrofen.
Flera faktorer spelade in. Det fanns ett reglemente att följa. Det fanns också en grupp äldre lokala män som begav sig till platsen och försäkrade lärarna att det inte fanns något att oroa sig för. De hade bott här hela livet och visste bättre, visste att ingen tsunami kunde nå skolan.
Tragedin splittrade samhället. Några föräldrar hade på eget bevåg tagit bilen och hämtat sina barn, medan grannar litat på lärarna och sett sina barn försvinna. En grupp ville stämma skolmyndigheterna, en annan grupp ville inte. Folk som vuxit upp tillsammans i ett mindre lokalsamhället stod plötsligt mot varandra.
Jag kan inte gå in på alla turer här, men jag rekommenderar alla att gå till Amazon och beställa boken “Ghosts of the Tsunami” av brittiske journalisten Richard Lloyd Parry. Parry hade bott länge i Japan, först som korre för The Independent och sedan för The Times. Han tillbringade fyra år med att skriva boken om katastrofen vid Okawa-skolan. Han återvände gång på gång till det drabbade samhället och pratade med föräldrar som förlorat barn och föräldrar som inte gjort så. Han intervjuade myndighetspersoner och andra som genomlevt katastrofen.
Resultatet är en bok som är svår att lägga ifrån sig och som man inte lätt glömmer. Parry tränger under ytan och berättar insiktsfullt och respektfullt om hur människorna hanterade tragedin att förlora ett eller flera barn, var och en på sitt sätt. Han följer samhället ända fram till rättegången 2016 då en grupp föräldrar stämt skolmyndigheterna i Ishinomaki — en process utan motstycke i Japan. Jag skall inte berätta här hur det gick. Läs boken.
Det är, i mitt tycke, en av de bästa böcker som skrivits om Japan av idag. För vad som hände på Okawa Elementary School berättar mycket om Japan i stort. Som Parry skriver någonstans, tsunami-katastrofen i mars 2011 blottlade både det bästa och det sämsta med Japan.
2012 körde jag igenom det här området, på de vägar som fortfarande var farbara. Skolan glömmer jag aldrig. Föräldrar hade placerat blommor och leksaker på platsen där barnen ställts upp. Det var en kuslig plats. Idag är resterna av skolan bevarade som minnesmärke.
(Öppningsbilden: Ishinomaki idag. Byggnaden som ser ut som ett rymdskepp är stadens claim to fame — ett mangamuseum.)
(Citatet från Bashos bok är inte ordagrant översatt. Jag har kortat och komprimerat en del för att det skall passa bättre i det här sammanhanget.)
