Taisho chic

Storyn bakom Japans modernistiska kimono

Japanska män la snabbt av sina kimono och bytte till byxor och kavaj efter Meiji-restaurationen 1868. Kvinnorna i långt mindre utsträckning. Kimono var det dagliga plagget för många japanska kvinnor in på 1950-talet. De var kanske mer konservativa, men lika viktigt var att teknik importerad från Europa i början av förra seklet plötsligt förvandlade kimonon — som sett ungefär likadan ut i 800 år — till ett modeplagg som speglade drömmarna och ambitionerna hos en ny generation kvinnor i en ny värld.

Jag har själv en liten samling kimono från taisho-perioden. Formellt betyder det 1912 till 1926, men om man pratar om värderingar, stil och mode menar man oftast cirka 1910 till mitten av 30-talet. Man talar om taisho-demokratin, en kort period av öppenhet, sociala experiment och mångfald mellan perioderna av feodalism och militarism. Det är vanligt att jämföra taisho med weimar-perioden i Tyskland. Det var också under taisho som art déco kom till Japan.

Taisho chic. Handkolorerat foto från 1910-talet.

Jag har alltid gillat dessa sidenkimono som kombinerar art déco med traditionell japansk design. Hundra år senare känns de fortfarande väldigt moderna. De är, i mitt tycke, vackra antika konstföremål som man hittar på många ställen i Tokyo för överraskande litet pengar. För japaner ser det på ett helt annat sätt. För dem är dessa kimono bara begagnade gamla kläder och för sådana är intresset inte stort. Dessutom var kvinnorna kortare på den tiden och en taisho-kimono blir ofta för kort för kvinnor idag om den bärs på rätt sätt.

(Suzuka Classic Museum)

Länge trodde jag att en kimono är en kimono är en kimono och att det bara var designen som var ny under taisho. Men så besökte jag nyligen museet Meisen-kan i Chichibu i Saitama, cirka tio mil väster om centrala Tokyo, och nu vet jag att storyn är större och intressantare än så. Till att börja med, vad jag alltid kallat taisho-kimono kallar experterna meisen-kimono.

Jag kommer nu in på ett områden som jag egentligen inte behärskar. Jag är ganska säker på att jag har fått den större bilden rätt men det är också möjligt att jag här och där använder fel facktermer och uttryck på svenska. Om någon där ute kan de här sakerna bättre än jag,  skicka mig ett mejl eller skriv en kommentar så rättar jag i texten.

Siden produceras i Kina sedan fem tusen år, så silkesmaskarnas korta och eländiga liv är ingen ny vetenskap. I Japan under edo-perioden var sidenkimono förbehållna de översta samhällsklasserna, men när feodalsystemet kollapsade 1868 förändrades detta. Plötsligt var alla japaner potentiella konsumenter av siden. Och Japan blev snabbt världens största exportör av siden. 

Det finns siden av två slag (mycket förenklat). Silkesmaskarna spinner sina kokonger av en enda lång tråd (egentligen två trådar från två körtlar som klibbar ihop till en tråd.) Den här silkestråden är upp till en kilometer lång. För att producera silke att väva till siden vindas trådar från fem till åtta kokonger upp tillsammans - ordet är haspla på svenska om jag förstått rätt, på engelska reeling. 

I verkligheten är en betydande del av kokongerna missfärgade eller skadade på andra sätt, ofta genom att två maskar vävt in sig som tvillingar i samma kokong. Man kan då inte haspla upp de långa vita silkestrådarna. Skadade kokonger samlas istället till något som kallas avfallssilke (silk waste). Man kan fortfarande producera silke genom att spinna de skadade kokongernas nu ofta kortare trådar, ungefär som man spinner ull. I Italien började man väva siden från avfallssilke redan under medeltiden och Kina var länge en exportör av silk waste till Europa. 

I Japan användes avfallssilke under slutet av 1800-talet till att framställa ganska grova kimono och andra plagg för lokalbefolkningen, medan hasplad silke gick på export eller till exklusiva kimono för dem som hade råd. Men så hände plötsligt något: ny teknik och nya kunskaper från Europa.

Kyoto var traditionellt centrum för kimono-tillverkningen i Japan, men hantverkare och designers i Kyotos väverier, vilka gått i arv i generationer, hade ofta svårt att ta till sig ny teknik och nya krav från en ny marknad. Istället blev det området väster om Tokyo som kom att revolutionera kimonon. Här fanns en bättre grogrund för nya idéer, vidare internationell utblick och kanske mer riskkapital.

Den västra, bergiga delen av Kanto-slätten lämpar sig mindre väl för risodlingar och jordbruk. Befolkningen i områden som Chichibu, Isesaki och Kiryu hade istället länge ägnat sig åt silkesodling. Det var här man under 1890-talet lärde sig att mekanisera tillverkningen av siden från avfallssilke. Man kunde nu producera stora mängder siden till låga priser. 

Det fanns redan ett namn på den här produkten, men det lät inte särskilt positivt eftersom den här typen av siden förknippades med enkla kläder för landsbygdsbefolkningen. Istället kom någon upp med “meisen”. Det lät bra och skulle nog vara lättare att sälja i städerna.

Hogushi-nassen. Mönstret trycks på varpen. Meisen-kan i Chichibu.

Den verkliga revolutionen kom med en helt ny teknik att mönstra tygerna kallad hogushi-nassen, en process som 1908 patenterades av producenter i Chichibu. Traditionellt var dessa enkla vardags-kimono enfärgade eller i japansk ikat (kasuri) då man färgar trådarna innan tyget vävs. Hogushi-nassen går till så att man trycker mönstret med schabloner, en för varje färg, direkt på varpen och/eller inslaget (värften) innan varp och inslag vävs samman. Det kan tyckas omöjligt, men på museet kan man se hur det praktiskt går till.

Det fick också stor betydelse att den här tekniken trycker mönstret på båda sidor av väven. Man tvättar en kimono genom att sprätta isär tygerna, tvätta, torka och sy ihop dem igen. Genom att man nu kunde använda båda sidorna, ökade en kimonos livslängd betydligt. Samtidigt hade man börjat experimentera med importerade syntetiska färger, vilka man nu också lärt sig att fästa ordentligt på tyget. Pusselbitarna var på plats. Det här var något helt annat än mormors kimono:

• Massproducerad billig siden. Som dessutom kunde användas längre.

• Ny tryckteknik som tillät färger och former som aldrig tidigare setts på en kimono.

• En ny generation formgivare som rest och studerat i Europa och USA.

• Nya designtrender i Europa, vilka passade Japan perfekt: först art nouveau, strax därefter art déco.

• En ny marknaden av kvinnor som för första gången arbetade utanför hemmen, rörde sig friare i städerna och som var på jakt efter en livsstil. Dessutom nya effektiva säljkanaler.

Skolflickor i kimono och hakama under taisho.

Meisen slog först igenom som skoluniform på flickskolor. Eleverna bar hakama utanpå sina kimono. Det var också något nytt. Hakama är ett manligt plagg, ett slags vida byxor utanpå en kimono som ursprungligen var till för att göra det lättare för samurajer att rida. Det är oklart varför hakama blev del av flickornas skoluniform. De hade förmodligen något akademiskt över sig.

Den som besökt Tokyo under mars, då det akademiska året slutar, och sett alla unga kvinnor i kimono och hakama vet nu varför. Taisho-periodens skoluniform har överlevt som examensplagg för unga kvinnor som går ut från college och universitet. 

Varuhus-poster 1920-tal. Meisen-kimono blev varuhusens första storsäljare. Under taisho-perioden bar kvinnorna sina obi (det breda bältet) högre upp än vad de gör idag.

Först sågs meisen-kimono som ett informellt hemmaplagg som man inte gick ut på stan i, men snart plockades de upp av “moga” (modern girl) i Ginza (som på 20-talet var vad Shibuya är idag) och blev ett fashion statement som många hade råd med. I bakgrunden fanns också nya sälj- och marknadsföringskanaler. Varuhusen som tidigare exklusivt vänt sig till överklassen, vände under lågkonjunkturen efter första världskriget  blickarna mot en bredare publik. För varuhusen blev meisen-kimono den första stora succéprodukten påhejad av modern annonsering och marknadsföring.

Man fortsatte också att formge meisen-kimono med kasuri-teknik, men det var design som möjliggjorts genom hogushi-nassen som kom att definiera taisho-periodens moderna och urbana kvinnor: kimono i starka färger och nya djärva mönster.

Traditionella handmålade kimono hade vanligen motiv från naturen. Meisen hade också motiv från naturen, men nu mycket större, abstraktare och modernare. Men också helt andra motiv dök upp: bilar, flygplan, vardagsföremål av olika slag. Jag har sett en underbar kimono med små pingviner, vävd i samband med en japansk expedition till Antarktis under 1920-talet. Bara kreativiteten satte gränser.

Succén var överväldigande. En uppskattning berättar att år 1930 upp mot 80% av alla kvinnor som passerade genom Ginza en vanlig dag var klädda i meisen-kimono. 

Alla kimono-bilder är från Suzuka Classic Museum i Nagano (http://www.culture-suzaka.or.jp/classic/)