På besök i showa

En tid då livet var litet enklare. Shibamata heter stationen där man stiger av.

Showa Natsukashi (nostalgi), kanske längtan efter en enklare tid, är ingenting nytt men känslan har fått ny kraft under dessa coronatider.

Showa-perioden (1926-1989), är full av motsägelser. Ta bara namnet. Tecknen för showa (昭和) brukar översättas som ”upplyst fred”. Det blev inte så mycket av det. Det blev ett 30-tal med militarisering, politiska mord, kuppförsök och fälttåg i Kina och Manchuriet. 40-talet? Inte så mycket att tillägga. Därefter Koreakrig och våldsamma demonstrationer mot Okinawa-avtalet med USA, japanska röda armén och fler politiska mord. Men dagens intresse för showa handlar inte om detta, naturligtvis, utan om perioden med snabb ekonomisk utveckling under 60- och 70-talen.

Efterkrigstidens svält var nu bara ett minne. Det var istället en tid då alla verkade dela samma framtidsoptimism. Japanerna var långt mindre välbärgade än idag och ytterst få hade någonsin varit utanför landets gränser (om man nu inte räknar arméerna under kriget), bostäderna var små och dragiga, arbetstiderna långa. Men livet tycks i backspegeln ha varit litet varmare, mänskligare och enklare. De lokala grannskapen betydde fortfarande mycket. Alla hörde hemma någonstans.

Corona har fått japanerna att prata om “Showa Revival”. Folk tillbringar mer tid hemma, de lokala nätverken aktiveras, man pratar med grannarna igen. Familjer tillbringar tid tillsammans med mer lokala och småskaliga aktiviteter. Det har sålts fler symaskiner i år i Japan än på mycket länge. Finns det något mer showa än att sitta hemma och sy?

Tora-san som vi minns honom

Dags att besöka showa. Det finns knappast någon plats i Tokyo som mer förknippas med showa än Shibamata. Det här är så mycket downtown man kan tänka sig och så långt ifrån Ginza och Akasaka det går att komma och fortfarande vara i Tokyo. Bara floden Edogawa skiljer Shibamata från Chiba Prefecture i öster. Som vanligt finns det också en backstory och den har mindre med verkligheten att göra. Sanningen är att det finns många grannskap som Shibamata i Tokyo, men det finns bara en Tora-san.

Taishakuten-sando en dag under senaste nyårshelgen. Jo, det var före corona.

Tora-san var en sorglös och varmhjärtad vagabond från Shibamata som ständigt trasslade in sig nya affärer, oftast med olika damer. Han färdades kors och tvärs över Japan som resande säljare, men återvände alltid till Shibamata där hans trogna och ordningssamma syster Sakura till slut redde ut saker och ting.

Och idag med mer social distans

Det vill säga, på bio. Filmerna om Tora-san lär hålla något slags världsrekord. Serien, som egentligen heter Otoko wa tsurai yo (Det är tufft att vara man), består av 48 filmer som spelades in mellan 1969 och 1995, en eller två filmer om året, till dess att Kiyoshi Atsumi, som spelar Tora-san, gick bort 1996. Många scener spelades in på plats i Shibamata. Filmerna är fortfarande älskade och dyker regelbundet upp på TV.

Här köpte Tora-san sina dango. Affischen är beviset.

Det första man möter när man stiger ut från stationen i Shibamata är statyer i full skala av Tora-san och Sakura. En kort promenad bort ligger Tora san-museet. Gatan Taishakuten-sando, kantad av tidsenliga affärer och restauranger, leder fram till templet Shibamata Taishakuten och därifrån är det bara en kort promenad till stiliga Yamanote-tei och vidare ned till Edogawa-floden.

Taishakuten-sando är Tora-sans gata. Här dyker han ofta upp bland familj, vänner och bekanta. Ofta mumsande på dango, ett slags söta dumplings gjorda på rismjöl. Dango är Shibamatas paradgren och de säljs nygjorda och varma överallt längs gatan.

Shibamata Taishakuten

Templet Shibamata Taishakuten (det formella namnet är Kyoeizan Daikyo-ji) anlades ursprungligen 1629, men byggnaderna har förstörts och byggts upp igen flera gånger sedan dess. Templet är känt för sina snidade utsmyckningar i trä av samma slag som i Nikko. I Nikko är skulpturerna målade i starka färger, medan de här har lämnats i obehandlat trä, vilket jag tycker är mycket vackrare.

Somliga källor hävdar att det vara samma hantverkare som arbetade här som i Nikko. Den rikast utsmyckade delen av templet har byggts in i en glasbyggnad för att skydda skulpturerna. Det är en liten avgift att betala för komma in till skulpturerna, men då ingår också besök i den vackra trädgård som hör till templet.

Yamamoto-tei. Formellt rum med tokonoma.

Härifrån är det bara några minuter till Yamamoto-tei. Denna privata bostad uppfördes av en lokal, framgångsrik affärsman vid namn Einosuke Yamamoto under 1920-talet. Sedan 1991 är huset öppet för allmänheten. Byggnaden är i shoin-zukuri, en arkitekturstil med influenser från zen och teceremoni. Men här finns också inslag av 20-talets taisho-roman (“Taisho Romance”), framför allt en liten salong i västerländsk stil alldeles intill den ursprungliga entrén.

Yamamoto-tei. En shoin-trädgård är ett konstverk att betrakta.

Trädgården är berömd i trädgårdskretsar, även utanför Japan. Den är i shoin-stil, vilket betyder att den är avsedd att betraktas, som ett konstverk, från tatami-rummen som vetter mot trädgården. Så gör man också idag, medan man serveras bittert grönt te och kanske dango.

Salongen i taisho roman-stil

Lämna Yamamoto-tei och fortsätt över flodbanken ned till Edogawa och färjan yagiri-no-watashi. Så här transporterade sig Tokyborna förr över de många vattendrag som omger staden. Den handmanövrerade lilla farkosten paddlas fram och tillbaka över floden (det finns idag också en motor ombord för säkerhets skull).

Tora-san tar sig ofta med yagiri-no-watashi över vattnet mot nya äventyr. Osäkert varför. Det finns inte mycket av intresse på andra sidan förutom en 20-minuters promenad till närmaste station. Shibamatas yagiri-no-watashi är den sista av sitt slag och av praktisk betydelse idag mest för nostalgiska besökare.

Yagiri-no-watashi. Vi lämnar nu Tokyo.