På motorcykel i Bashos fotspår (4)

Det är förstås Kanaya Hotel jag syftar på, Japans första resort-hotell 1893.

Alla som räknas har bott här: Albert Einstein, Frank Lloyd Wright, Charles Lindbergh, Dwight Eisenhower, Helen Keller, Shirley MacLaine, samt 1926 kronprins Gustav Adolf (senare Gustav VI Adolf) tillsammans med kronprinsessan Louise.

Och naturligtvis Isabella Lucy Bird. Hotellet är stolt över att associeras med Bird och hennes klassiska bok “Unbeaten Tracks in Japan” (1880), oavbrutet i tryck sedan nära hundrafemtio år. Det är sant att Bird var en tidig besökare i Nikko och att hon bodde inhyst hos Zenichiro Kanaya. Men den fulla historien är intressantare än så.

Isabella Lucy Bird.

Zenichiro Kanaya var av samurajstam och en av ledarna i samhället. När Japan i början av 1870-talet öppnades för utlänningar bortom en handfull hamnstäder, blev Nikko snabbt ett populärt utflyktsmål. Särskilt under de heta och fuktiga sommarmånaderna, då klimatet i bergstrakterna var långt behagligare än i Tokyo och Yokohama. 1871 hyrde diplomater från brittiska ambassaden rum hos familjen Kanaya. Detta ledde till att familjen något år senare öppnade delar av huset för besökare under namnet Kanaya Cottage Inn. Fast bland utlänningar i Tokyo var stället mer känt som “The Samurai House”.

Huset idag och när Bird bodde här 1878

Det var här Isabella Lucy Bird (1831-1904) bodde under några veckor 1878. Hon var en sann engelsk, viktoriansk dam : kraftfull, företagsam och oförvägen, utrustad med ett självklart självförtroende och en stark kristen tro. När hon kom till Japan var hon redan en väletablerad författare av äventyrliga reseberättelser. Hon var 47 år gammal. Planen - som hon genomförde - var att ta sig från Tokyo till Hokkaido på vägar som sett få eller inga utlänningar tidigare. På Hokkaido avsåg hon att komma i kontakt med Ainu, öns ursprungliga invånare. Vid den här tiden var Hokkaido frontier land, ännu knappt del av egentliga Japan.

Äventyret skall inte underskattas. Ännu 1878 kunde utlänningar bara röra sig fritt i och runt en handfull “treaty ports”: Nagasaki, Kobe, Yokohama, Niigata och Hakodate, samt Tokyo och Osaka. För resor i resten av Japan krävdes att särskilt inrikespass. Endast på några få platser stötte Bird på faciliteter anpassade för utländska besökare. På de flesta håll var hon säkert den första utlänningen någonsin. Vägnätet var dåligt, på många ställen knappt med än stigar. Bird korsade floder och tog sig över bergspass endast tillsammans med en 18-årig guide och tolk vid namn Tsurukichi Ito. 

Jinrikisha I Nikko under Isabella Birds tid. Om vägunderlaget var bra kunde hon avverka drygt fyra mil om dagen på det här sättet

Ito var en person som hon var helt beroende av, kom ganska bra överens med, men ändå inte riktigt litade på. De hade en del konflikter, särskilt mot slutet av den långa och strapatsrika resan. Hon var medveten om att Ito i samförstånd med hotellägare och andra ofta körde upp räkningen och delade på påslaget. Men hon tog det med jämnmod. Hans nedlåtande syn på Ainu hade hon svårare för.

Hon reste lätt, åtminstone enligt dåtidens mått. Hennes “minimala” bagage rymde dock både en hopfällbar säng, en hopfällbar stol och en hästsadel. Men, som hon nämner i boken, om hon packat allt som tjänstemännen på brittiska ambassaden i Tokyo rekommenderat hade hon behövt sex packhästar. Nu klarade hon sig med en. Hon färdades så mycket som möjligt med jinrikisha (rickshaw), vilka dock krävde skapligt bra vägar. När det inte gick, red hon. Eller, verkar det, snarare satt på en häst som leddes av någon lokalkänd person. Och när inte heller det gick, fortsatte hon till fots.

Och samma första intryck av landet då som nu. På ett ställe utbrister hon: “Japan offers as much novelty perhaps as an excursion to another planet.”

Zenichiro Kanaya

Några dagar efter att ha lämnat Tokyo anlände hon till Nikko och Kanaya Cottage Inn. Här blev hon kvar i nära två veckor. Huset står där än idag, men nu som museum under namnet Kanaya History House och fortfarande ägt av familjen Kanaya (medan dagens Kanaya Hotel vandrat vidare till nya ägare.) 1800-talets europeiska resenär var inte känd som särskilt öppensinnad eller fördomsfri. Bird var ett barn av sin tid, men det som gör att vi än idag läser henne med stor behållning är att hon är ständigt nyfiken och ser på omvärlden med öppet sinne. Hon noterar allt och mycket av det hon ser känner vi igen även idag. Hon beskriver de flesta japaner hon kommer i kontakt med med värme och utan fördomar. Och när hon någon gång är kritisk, verkar hon att ha haft goda skäl. 

Hon är helt klart mycket fäst vid familjen Kanaya. Strålande är hennes beskrivning av ett barnkalas då familjens 12-åriga dotter Haru bjudit vänner på eftermiddagste. Ett tiotal små damer uppklädda i sina bästa kimono anländer och fördriver eftermiddagen med att leka vuxna på små flickors eviga vis. Det är mycket charmerande.

Isabella Birds rum idag. Exakt som hon beskriver det.

Det är ganska hisnande att sitta i Isabella Birds rum på Kanaya Cottage Inn och läsa hennes beskrivelse. Inget har förändrats. El måste väl ha dragits in vid något tillfälle och kanske ett nytt avloppssystem, men i allt väsentligt står huset idag exakt som Bird beskriver det i sin bok. Man har inga svårigheter att följa henne på en tur genom huset. Tokonoman (alkoven) i hennes rum är precis som hon beskriver den och man ser samma målningar på skåpsdörrarna. Likaså trädgården framför huset med sin uppfart och även utsikten från rummet, bortsett från att husen på andra sidan vägen är nya. Vi kan följa henne genom en sidodörr, upp tre trappsteg och in i rummet på husets baksida där Ito bodde.

De två övre våningarna från 1893, entréplanet från 1926

Det gick bra för Zenichiro Kanaya. Han fick ihop finansiärer och kunde 1893 öppna ett modernt hotell på en höjd på andra sidan floden, bara en kilometer bort. Det är dagens Kanaya Hotel, i stort, men inte riktigt, som det var när det öppnade för hundratrettio år sedan. Man stiger in i lobbyn och upptäcker att det är något som inte tycks stämma. Det första intrycket är 20-talsmodernt. Men när man forsätter trappan upp till andra våningen finner man sig plötsligt omgiven av förra sekelskiftets “japonisme”, Japan som hon tolkades i Europa och USA vid den tiden. Det här är typisk Meiji-period (1869-1912).

Före ombyggnaden 1926 då en ny bottenvåning grävdes ut

Nobuhiko Suzuki, hotellets säljchef, visar mig runt och förklarar:

“I början på 20-talet hade hotellet blivit för litet och man byggde ett annex, det som fortfarande står där (till höger på öppningsbilden). I samband med detta grävde man ut kullen för att få mer byggyta och bestämde sig för att på samma gång lägga till en våning på huvudbyggnaden. Men istället för att lägga på ytterligare en våning på toppen, byggde men en ny undervåning - när man ändå var på gång och grävde. Dagens andra våning, med sina japanska utsmyckningar, var entrénvåning när hotellet byggdes. Matsalen på andra våningen var den ursprungliga hotellobbyn.” 

Andra våningen i typisk Meiji-stil, med sin blandning på öst och väst.

Taket i matsalen på andra våningen. Det här var hotellets lobby fram till 1926

Jag slår mig ned i caféet på första våningen och beställer “Hundred Years Rice Curry” återskapad efter ett sekelgammalt recept återfunnet 2003 i hotellets gömmor. Den är utmärkt. Medan curry i Japan vanligen skopas upp på toppen av ett lass ris, serveras här beståndsdelarna mer autentiskt åtskilda. Smaken är rikare och kraftigare än typisk japansk curry.

Det är en fantastisk dag. Bergen brinner i höstfärger. Efter lunch kör jag vidare längs slingrande bergsvägar till Okunikko, det vilda området bortom själva Nikko.  

Fortsättning följer.

Hundred Years Rice Curry