På motorcykel i Bashos fotspår (5)

Fyrtioåtta hårnålskurvor senare: Lake Chuzenji

”One of the principal points to which the traveller will direct his steps is the lake of Chiu-zen-ji” skrev Ernest Satow 1875 i sin guide till Japan. Nikko-området har allt: spektakulära tempel och helgedomar och i Okunikko vandringsleder, sjöar, myrar och hedar, vattenfall, vulkaner att bestiga och svaveldoftande heta källor att sjunka ned i. Okunikko står för “inre” eller “bortre” Nikko.

Ernest Mason Satow var förmodligen den förste experten på Japan. Han var engelsk diplomat och idag mera känd i Japan än i sitt hemland. Har var en av pionjärerna, stationerad i Tokyo 1862 till 1883 och igen 1895 till 1900. Satow var en exceptionellt begåvad lingvist, rekryterades till diplomatiska kåren direkt från studierna vid University College London och skickades nitton år gammal till Japan för att lära sig språket.

Satows energi var outtömlig. Han var ögonvittne till det dramatiska 1860-talet då Tokugawa-systemet steg för steg kollapsade. Han såg och han skrev. Hans rika produktion av böcker, diplomatisk korrespondens och privata brev är en av våra bästa källor till hur utomstående upplevde Japan under samurajväldets upplösning. Han berättar allt om detta i fascinerande detalj i boken “A Diplomat in Japan” (finns på Kindle för $1.35). Hans dagböcker omfattar fyrtiosju volymer.

Ernest Mason Satow (1843-1929)

Satow var också botanist och bergsbestigare och boksamlare. Och så skrev han den första reseguiden till Japan. Han var särskilt förtjust i Okunikko och besökte området många gånger. Under posteringen i Tokyo under slutet av 1890-talet byggde han ett fritidshus, hans “cottage”, på stranden till Chuzenji-sjön (som namnet skrivs idag).  

Avståndet från Nikko till Chuzenji är drygt en mil, men det säger mycket litet om själva resan jag skall ut på. Efter nio kilometer anländer jag till foten av Irohazaka, som med sina fyrtioåtta hårnålskurvor är en av Japans mest berömda bergsvägar. Irohazaka är i själva verket två enkelriktade vägar, en som leder upp till sjön, den andra tillbaka ned till Nikko.  

Irohazaka med några av fyrtioåtta hårnålskurvor.

Nikko ligger på ungefär 600 meter, vid foten av Irohazaka är jag uppe på 830 meter, medan sjön ligger på 1269 meter. Härifrån skall jag alltså upp ytterligare nära 450 meter på en sträcka som fågelvägen är tre kilometer. Det är med andra ord brant. Och slingrigt.

Att köra uppför på bergsvägar är en sann glädje. Jag njuter av höstfärgarna och utsikten över det dramatiska bergslandskapet. Inte ett bekymmer i världen. Motorn surrar och jag känner tyngden av gravitationskraften i kurvorna. Samtidigt vet jag att köra nedför samma berg är något helt annat. Men dit är det ännu flera timmar. 

Plötsligt öppnare sig perspektivet och Chuzenji, Japans högst belägna sjö, breder ut sig omgiven av branta bergssidor. Längs norra stranden reser sig vulkanen Nantai tvåtusen femhundra meter. Jag har nått porten till Okunikko.

Satows cottage. British Embassy Villa (Foto: Nikko Natural Science Museum)

Ernest Satows cottage stod färdigt 1896 och följdes snart av andra. Efter ett tag stod ett fyrtioital villor längs stränderna befolkade av diplomater och välbärgade utlänningar. Här tillbringade de landets heta sommarmånader med garden parties, kappseglingar, flugfiske och bergsvandringar, bad och societetsliv i allmänhet. När Satow lämnade Japan år 1900 tog brittiska ambassaden över huset och använde det sedan under ett sekel som fritidshus för ambassadören. 

Andra länder följde efter. Idag finns fortfarande fyra ambassadörsvillor: brittiska, italienska, franska och belgiska. De brittiska och italienska villorna donerades för ett tjugotal år sedan till lokala myndigheter,  renoverades och är nu öppna för allmänheten. De franska och belgiska villorna ägs av privatpersoner. 

Italian Embassy Villa (Foto: Nikko Natural Science Museum)

I en klass för sig är den italienska villan, bara den värd en resa till Nikko. Huset, som stod färdigt 1928, ritades av Antonin Raymond. Raymond var ursprungligen från Tjeckien, flyttade till USA, anställdes som assistent av Frank Lloyd Wright och följde med till Tokyo i början av 20-talet för att hjälpa till med att bygga Imperial Hotel. 

Raymond stannade och var verksam som arkitekt i Japan under sextio år. Han blev mycket framgångsrik, särskilt efter kriget då Tokyo skulle byggas upp igen, men också som mentor för en ny generation japanska arkitekter. Framför allt kanske Kunio Maekawa, en av efterkrigstidens mest inflytelserika japanska arkitekter. 

Vardagsrummet med sitt berömda tak.

Raymond har själv sagt att det var först med den italienska villan som han fann sin egen röst. Han bestämde sig för att huset skulle vara ett helt lokalt projekt. Han valde att bygga i trä och med områdets alla tempel och helgedomar var det gott om skickliga byggnadssnickare. Han överlät många konstruktiondetaljer till hantverkarna på plats. Han hämtade allt material lokalt. 

Vad som särskilt står ut är hur han arbetade med bark från cederträd. Det var ett vanligt material för takbeläggning i det här området, men Raymond tog det med sig in i huset. Särskilt berömt är taket på bottenvåningen. Huset är varmt, inbjudande och sofistikerat rustikt. O, att få sitta i vit linnekostym med en gintonic på verandan medan skymningen sänker sig över Chuzenji.

Antonin Raymond dekorerade genomgående med bark från cederträ.

Jag fortsätter längs norra sjöstranden tills vägen plötsligt viker skarpt åt höger. Strax försvinner Chuzenji ur sikte och jag kör över en bro och längs en rad parkerade turistbussar. Jag har kommit till Ryuzu-fallen (två parallella vattenfall). Jag skippar promenaden till vattenfallen men beundrar ett slag forsen under bron tillsammans med en grupp turister. Jag hör kinesiska, men det flesta är japaner. 

Forsen nedanför vattenfallen vid Ryuzu

Tio minuter senare, ett helt annat landskap. På en högplatå breder myren Senjogahara ut sig omgiven av bergskammar. Det känns plötsligt vilt och arkaiskt. Någon gång för länge sedan var det här en sjö. Några minuter till och jag är framme vid ytterligare ett vattenfall och sjön Yuno, mycket mindre och intimare än Chuzenji. Det är vackert.

Tempura soba med utsikt över Yuno-sjön.

För mig är det här slutet på vägen. Här ligger Yumoto Onsen. Isabella Bird var här också. Hon beskriver svavellukten och två gator kantade av låga värdshus i trä och badgäster som alla bar på var sin handduk. Svavellukten är kvar men trähusen har ersatts av trista, charmlösa hotell i cement.

Här är något som är bra att komma ihåg för den som vill uppleva en traditionell japansk onsen. Lita inte på råd av japaner. Vi är vanligen på jakt efter olika saker. Japaner sorterar onsen efter typen och kvaliteten på vattnet. De bryr sig mindre om hur det ser ut. Vi är istället på jakt efter miljön: traditionell bebyggelse, undangömt, bad av cederträ, dramatisk natur. Vi är mindre intresserade av vattnets kemiska sammansättning och vilka krämpor det hjälper mot.

Dags att ta upp jakten på Basho igen.

Det ligger en restaurang vid sjökanten. Efter en andra lunch börjar jag återfärden. Någon timma senare står jag åter framför Irohazaka. Nu skall jag nedför. Det hände en gång tidigare, för flera år sedan på en brant bergsväg i Nagano: plötsligt när jag skulle bromsa trampade jag bara luft. Jag lyckades styra av vägen och in på en skogsstig, men det kändes som att jag just sett döden framför mig. 

Normala motorister vet sådant här, men jag måste ha varit på toaletten just den lektionen. Om man bromsar under långa perioder börjar till slut bromsoljan koka, eller åtminstone tunnas ut till den grad att den inte längre fyller någon funktion. Det finns inte längre någon broms. Nu på väg tillbaka till Nikko motorbromsar jag istället så mycket som möjligt. Och när jag måste, bromsar med korta pumptag. Det är inte lika kul som att köra uppför berget.

Hur som helt. Under tiden har Basho knatat på. Han är förmodligen på väg till lunden i Yugyo och har ett försprång. Jag fäller ned visiret. Nu är det allvar. 

Öppningsbilden: Chuzenji med vulkanen Nantai i bakgrunden.

Fortsättning följer.