Fem små flickor tar steget ut i det alldeles okända

“Samurai training will prepare one for any future.”

År 1868 störtades Tokugawa-regimen i ett kort inbördeskrig. Några år senare avskaffades feodallänen liksom hela samurajklassen, omkring sju procent av befolkningen. Helt nya människor, nästan samtliga dock med samma samurajbakgrund, tog över landet. Tio år av entusiastiskt experimenterande följde. 

Så uppstod en dag den osannolika tanken att skicka fem unga flickor till USA under tio år för att ge dem västerländsk uppväxt och utbildning. Tanken var att de skulle återvända till Japan efter ett decennium och gå i spetsen för en ny generation av “upplysta” japanska kvinnor.

Det gick fort på den tiden i Japan och 1871 bar det av. Fem flickor - den yngsta sju år och den äldsta sexton - steg på ångfartyget SS America i Yokohama och steg iland tre veckor senare i San Francisco. SS America var en av dåtidens största hjulångare men flickorna led svårt av sjösjuka i den lilla hytt de delade och först efter en vecka vågade lämna.

Efter en tågresa över kontinenten var de framme på ostkusten, där de sedan tillbringade tio år i värdfamiljer och på skolor. Allt betalt av den japanska staten. 

De två äldsta flickorna återvände ganska snart till Japan, den ena på grund av hälsoskäl, den andra på grund av svårartad hemlängtan och/eller kulturchock. Men de tre yngre fullföljde sina åtaganden. Alla fem var döttrar i samurajfamiljer. Deras föräldrar hade nappat på erbjudandet av olika och i några fall oklara anledningar. Det här var en tid när ännu ytterst få förstod ett ord engelska eller hade någon som helst erfarenhet av ett liv utanför Japan. 

Samurajer ur Aizu-klanen under Boshin-kriget 1868. Byxor och jacka har ersatt kimono och håret har fått växa ut, men andan är densamma. Det var i den här miljön Suematsu växte upp.

Suematsu Yamakawa var elva år och äldst av de tre flickor som blev kvar. Hennes far var en av de högsta samurajerna i feodallänet Aizu, vilket betydde den förlorande sidan i inbördeskriget 1868. Suematsu, då åtta år gammal, upplevde den brutala belägringen och erövringen av Aizu inifrån borgen. Hon såg familjemedlemmar stupa framför ögonen. Tillsammans med sin mor hade hon under belägringen uppgiften att ladda granater och annan ammunition. 

Hon gifte sig långt senare med en hög militär på den segrande sidan. Han hade sårats under belägringen av Aizu och brukade skoja att det var hans hustru som laddat projektilen som träffat honom. Och kanske var det. Det var sådana tider.

Slaget vid Aizu 1868

Shige Nagai, bara något år yngre, hade inga personliga erfarenheter av kriget men kom också från en samurajfamilj, liksom sjuåriga Ume Tsuda. Suematsu och Shige blev Japans två första kvinnor med universitetsutbildning, medan den yngre Ume fick återvända till hemlandet efter high school. Hon skulle många år senare återvända till USA för att fullborda sina universitetsstudier.

De tre flickorna inte bara anpassade sig och klarade omställningarna, utan avslutade också sina amerikanska utbildningar med akademiska toppbetyg efter tio år. Trots det återvände de inte till Japan i triumf. Få kom ihåg dem. De återvände till ett annat land än de lämnat.

På 1880-talet var Japans flirt med västvärlden huvudsakligen över och hade ersatts av en begynnande nationalism. Den japanska regeringen hade tappet intresset för de tre flickorna. Suematsu och Shige gifte in sig i de högsta kretsarna och blev inflytelserika på många områden, men inte på det sätt som det var tänkt från början.

Ume Tsuda som skolflicka i USA

Ume Tsuda var av annat virke. Hon gav aldrig upp sitt fokus och sin lärargärning. Ofta kämpade hon i motvind. Hon gifte sig aldrig. Hon bestämde sig för att det inte gick att kombinera rollen som japansk hustru med en yrkeskarriär. Efter många mödor kunde hon till slut år 1900 öppna en egen skola för flickor i Tokyo.

Den skolan heter idag Tsuda University och är ett av Japans mest prestigefyllda privata universitet för kvinnor. Umeko Tsudas porträtt  (hon var född Ume men ändrade i vuxen ålder namnet till Umeko) pryder de nya 5000-yensedlar som kommer i cirkulation från 2024. Hon dog 1929 och ligger begravd i ett hörn av parken på universitetsområdet i Kodaira i västra Tokyo.

Ume, Suematsu and Shige i Amerika.

Janice P. Nimura har skrivit boken, “Daughters of the Samurai”, om de tre flickornas liv. Den är välskriven, spännande och väldigt gripande — den berättar historien om hur flickorna anpassar sig och blomstrar i USA. Och vad som händer dem när de återvänder till ett förändrat Japan. Historien är så osannolik och handlar i grunden också om ett land i en brytningstid.

Janice Nimura skriver i förordet att bokens titel är en referens till en äldre bok vid namn “A Daughter of the Samurai” av Etsu Inagaki Sugimoto (1874-1950), ursprungligen utgiven 1926. Sugimotos levnadsöde påminner om de tre flickornas, men är ändå helt annorlunda.

Etsu hade också samurajbakgrund, kom från en hög samurajfamilj i ett län i dagens Niigata. Också hennes familj var på den förlorande sidan 1868 och i princip ruinerades. Tolv år gammal giftes Etsu bort med en kamrat till sin bror. Kamraten hade emigrerat till USA och där byggt upp en affärsrörelse.

Nu var USA en betydligt bättre känd plats med en ganska ansenlig japansk koloni, särskilt på västkusten. Etsu hade också tio år på sig innan det 1898 var hennes tur att stiga ombord på ett ångfartyg i Yokohama. Hon sattes i en kristen skola i Tokyo för att lära sig engelska.

Bortsett från ett par år efter att hennes man gått bort, blev hon kvar i USA med sina två döttrar under resten av livet. Hon skev böcker och artiklar på engelska och undervisade i japanska språket och kulturen på Columbia University i New York.

Finns nu också som nyutgiven pocketbok

Memoarboken från 1926 blev snabbt en bestseller. En del har stått sig och utgör ett unikt besök på insidan av samurajfamilj under epokens slutskede. Den andra delen av hennes liv, mötet med USA och åren där har kanske stått sig mindre väl.

Hon var nu en rekorderlig kristen medelklassdam i New England och skriver utifrån detta perspektiv. Det var säkert intressant 1926, men känns mindre angeläget idag. Åtminstone för mig. Det är när hon skriver om sin barndom och uppväxt i en högre samurajfamilj som berättelsen får nerv och närvarokänsla. De här delarna är både riktigt intressanta och fascinerande. 

Som när hon under ett besök i hemlandet med sina två unga döttrar rotar bland släktgods på vinden i barndomshemmet och förklarar för flickorna hur en fyrkantig förvaringsbox i trä med lock användes. Varje välutrustad samurajfamilj hade en sådan. Det var för att transportera ett avhugget huvud för inspektion hos någon klanledare. Om någon i familjen beordrats begå seppuko (harakiri) var detta sättet att bevisa att straffet verkställts. “Samurai training will prepare one for any future”, som Etsu Inagaki Sugimoto skriver på ett ställe.

Nimura, Janice P: Daughters of the Samurai.  W.W. Norton & Company, 2016.

Inagaki Sugimoto, Etsu: A Daughter of the Samurai. Warbler Classics Edition, 2021.

Öppningesbilden: Hamnen i Yokohama 23:e december 1871. Hjulångaren SS America till ankars på redden. Flickorna ger sig iväg. Skälet till det stora intresset var dock inte flickorna. På samma fartyg avseglade den berömda Iwakura-kommissionen, omkring hundra japaner med olika bakgrund som under två år besökte ett hundratal platser i tolv länder (också Stockholm) allt för att undersöka vad Japan kunde och borde lära sig av omvärlden. (Meiji Memorial Picture Gallery)