Att hitta hem 1857

Gatunätet har förändrats överraskande litet sedan 1857 trots bränder, jordbävningar och krig.

Hittade nyligen en karta från 1857 över området där jag bor. Det var när Japan ännu styrdes av en shogun. Meiji-restaurationen, då samurajernas feodalstat efter mycket vånda slutligen föll, var fortfarande drygt tio år bort.

Jag betalade 10,000 yen i en affär i Jimbocho, området med bokaffärer och antikvariat. Träsnitt är ofta överraskande överkomliga, rent av överraskande billiga. Man kan hitta träsnitt av världsberömda konstnärer som Hiroshige för så litet som 20-30,000 yen (cirka 2000 kronor). Och ja, vi talar om original.

Fast det beror ju på vad vi menar med original. Träsnitt massproducerades under Edo-perioden (1603-1868) och trycktes ofta i upplagor om tusen, eller mer. Populära träsnitt kunde tryckas i fem tusen exemplar. Sedan hade träblocket tjänat ut. Priset man betalar idag beror framför allt på när i produktionen träsnittet trycktes. De handsnidade träblocken slets och ju tidigare i tryckprocessen, desto bättre färger och skarpare konturer.

Min karta över dagens Minato-ku och Takanawa är full av berättelser. Tokaido, den månghundraåriga landsvägen till Kyoto, löper längs strandkanten. Samma gata på samma plats idag, men under annat namn. Och stranden är numera långt borta.

1857 hade Japans omkring 250 daimyo fortfarande stora egendomar i Edo (som Tokyo hette då). På kartan kan jag se att parken med sin palatsliknande bostad rätt utanför mitt vardagsrumsfönster (hör idag till kejsarhuset) på den tiden ägdes av Hosokawa-klanen i Kumamoto. Och NECs huvudkontor som jag passerar varje dag på väg till jobbet står på mark som då hörde till mäktiga Shimazu-klanen i Kagoshima i södra Japan.

Jag kan se att en del större leder, som Sakurada Dori, inte fanns på den tiden. Men i övrigt kan jag leta mig fram på cykel efter den här kartan.