Dateline Tokyo 4
Äntligen dags. Men hur är läget, egentligen?
Om några timmar kommer kejsar Naruhito att inviga de olympiska spelen. Det är 57 år sedan hans farfar, kejsar Hirohito gjorde samma sak. Då hade japanerna mycket att vara stolta och glädjas över. Bara ett decennium tidigare hade Tokyo varit en ruin och armodet utbrett. Nu kunde Japan visa upp supertåget Shinkansen och mycket annat som imponerade på världen. Bara fyra år senare skulle Japan ta plats som väldens näst största ekonomi efter USA. Japanerna arbetade hårt och försakade mycket, men hade också mycket det att se fram emot… tycktes det.
På sätt och vis skulle Tokyo 2020 bli en upprepning. När staden vann spelen 2013 var det bara två år sedan den katastrofala jordbävningen med åtföljande tsunami och kärnkraftsolycka i norra Japan. Det var mycket så Tokyo sålde in sig som OS-stad. Nu skulle man visa upp ett land som återhämtat sig efter katastrofen i mars 2011.
Idag är det knappast någon som minns detta. Dels har pandemin överskuggat allt annat, dels är återuppbyggnaden av Tohoku knappast den triumf som man hoppades på för tio år sedan. De värsta spåren är borta men uppstädningen efter kärnkraftsolyckan är långt ifrån klar.
Många tusen Fukushima-bor har ännu inte kunnat återvända till sina hus och gårdar. Det gör det ännu obegripligare att IOC-bossen Thomas Bach bestämde sig för att besöka Hiroshima, snarare än Fukushima eller andra delar av Tohoku. Det hade sett mycket bättre ut och betytt något. På sociala medier spekulerar japaner i att vad Bach verkligen är intresserad av är Nobels fredspris.
Dagens japaner delar inte heller framtidsoptimismen från 1964. Japan är fortfarande ett välbärgat land men ekonomin går kräftgång sedan snart trettio år. Kinas ekonomi gick om Japans för flera år sedan. En stor del av arbetsstyrkan är anställda på kontrakt med större osäkerhet och färre förmåner. De sociala skillnaderna ökar. Landets befolkning har stadigt minskat sedan 2008.
Jag har nu tillbringat flera dagar ute på stan utan att se något av feststämningen jag minns från Seoul 1988. Men inte heller de demonstrationer mot spelen - små till omfattningen, trots allt - som man då och då såg tidigare.
Jag tror inte att Tokyoborna kommer att se mycket av olympiaden överhuvud taget, förutom på TV. Ingen publik på arenorna och deltagarnas rörelsefrihet är mycket begränsad. De kan i princip bara röra sig helt åtskilda från befolkningen och de är ständigt övervakade per GPS.
I princip fungerar detta, men inte alltid. Det är naturligtvis en omöjlig uppgift att slussa upp mot 70 000 människor genom egna och åtskilda rum 24 timmar om dygnet. Jag tror att de som smiter iväg (stänger av sina telefoner och skyller på att batteriet var slut) för att gå på krogen är få. Men åtskilliga blir strandsatta av olika anledningar och kan inte ta sig tillbaka till sina hotell eller förläggningar, eftersom de inte får använda vanliga taxi eller allmänna kommunikationer.
Japanernas ilska bottnar mycket i att de känner att deras politiker prioriterat spelen över befolkningens hälsa. Rätt eller orätt, många anser att resurser som skulle ha används för den egna befolkningen istället går till IOC och nära hundra tusen utlänningar.
Det kommer att bli ett dyrt spel för Japan och en besvikelse för många. När tävlingarna stängdes för även japanska åskådare blev följden att upp mot en miljon hotellnätter i Tokyo och på andra plaster med OS-arenor bokades av.
Sponsrande företag håller en påfallande låg profil för att inte stöta sig med motståndare till spelen. Jag har knappast sett någon OS-skyltning alls på gator och i varuhus. Det är som att spelen inte riktigt existerar.
Det är lätt att känna med arrangörerna. De har trots allt försökt hantera en omöjlig situation. Och sorgligast är det väl för idrottarna. För många är detta kanske enda chansen under karriären att vara i ett OS. Det är inte bara bristen på publik, utan också de olika villkor som skapas på grund av restriktionerna. Flera guldkandidater kan inte delta överhuvud taget eftersom de testade positivt redan i hemländerna.
Fotbollslag har fått gå in i karantän och inte kunnat träna på samma villkor som motståndare, i bland bara för att någon passagerare på en kommersiell flight testade positiv vid ankomsten till Narita.
För den globala publiken blir kanske skillnaden mindre stor. De har hur som helst fokus på de tävlande snarare än på publiken, och under det senaste året har vi ju sett flera stora idrottsevenemang på TV nästan utan publik.
