Dateline Tokyo 5
Vad invigningen berättar om Japan
Äntligen kom litet OS-stämning till Tokyo. Man gläds med de cirka 11 000 deltagande idrottsmännen och -kvinnorna, även om bara omkring hälften av dem var med under den nedtonade invigningen igår.
Det började litet melankoliskt - och smakfullt, tycker jag - med vitklädda kvinnliga boxaren Arisa Tsubata som under femton minuter sprang på ett löpband med dansare i bakgrunden. Tsubata är en av många idrottare som sett OS-drömmen krossas av pandemin.
Arisa Tsubata är utbildad sjuksköterska och arbetade med covid-patienter medan hon samtidigt tränade tre timmar om dagen för att kvalificera sig till OS. På grund av pandemin ställde dock IOC in kvalificeringstävlingarna och bara placeringen i världsrankningen räknades. Tsubatas placering var inte tillräckligt hög för att hon automatiskt skulle kvalificera sig. Nu fick hon ändå vara med, om än inte som hon tänkt sig.
Någon kanske undrar varför Island marscherade in som första land efter Grekland. Länderna tågade i bokstavsordning, det vill säga i japansk bokstavsordning, det vill säga så som länderna skrivs med det fonetiska stavelsealfabetet katakana.
Katakana har fem vokaler, en konsonant (-n) och ett 40-tal stavelser. Så här skrivs Iceland med katakana: アイスランド. Med latinska bokstäver: a - i - su - ra - n - do. Vokalerna kommer först i katakana-ordningen och alltså marscherade islänningarna in först.
Jag tycker att programmet bjöd på en lagom blandning “traditionella Japan” och “cool Japan”. Och utan irriterande högtidlighet. Asiatiska länder tar gärna sin traditionella kultur väldigt högtidligt. Men här lät man Ichikawa Ebizo, en av Japans mest kända kabuki-skådespelare, ackompanjeras av häftiga, kvinnliga jazzpianisten Hiromi Uehara.
Pop-Japan fick illustreras av de personer som tågade framför varje land med en namnskylt. De var uppklädda som manga-figurer och skyltarna de bar på var pratbubblor från manga. Dessutom kom musiken under ländernas inmarsch från klassiska datorspel.
Den japanska truppens uniformer var en referens till OS 1964. Då var de uppklädda i vita byxor/kjolar och röda jackor. Nu bar de tvärtom röda byxor/kjolar och vita jackor.
1964 var det otänkbart att uniformerade personer från försvaret skulle haft någon del i ceremonin. Militär (landets “självförsvarsstyrkor”) fanns naturligtvis, men nämndes sällan och syntes aldrig. Nu var personer i uniform, ihop med andra yrkesgrupper, med och bar olympiska flaggan. Också på detta område är Japan på våg att bli en mer normal nation.
En höjdpunkt var pantomimn med piktogrammen. Det var full fart och väldigt bra gjort. Det fanns också en backstory. Piktogram som representerar de olika idrotterna användes första gången i Tokyo-OS 1964. Årets upplaga är utformad av grafiska formgivaren Masaaki Hiromura.
Häftigast var de 1824 drönare som bildade ett upplyst klot mot natthimlen över stadion. Det var imponerande och det är nog inte bara jag som är nyfiken på hur det gick till.
Men jag tror att det som vi kommer att minnas längst är två personer ur den japanska truppen. Basketbollspelaren Rui Hachimura (japansk mamma och pappa från Benin) som bar fanan tillsammans med kvinnliga brottaren Yuji Susaki. Och tennisstjärnan Naomi Osaka (japansk mamma och pappa från Haiti) som tände den olympiska elden.
Båda är idrottsmän på högsta internationella nivå (Hachimura spelar i NBA-ligan i USA) men för alla japaner representerar de också något annat. Vad japanerna än tycker om det - och Japan är i grunden ett mycket konservativt och klanliknande samhälle och inte sällan xenofobiskt - är landet statt i ofrånkomlig förändring. Varje enskilt steg är litet, men riktning en tydlig.
Osaka föddes i Japan men växte upp i USA och pratar inte flytande japanska, men ärlig, blyg och introvert är hon en person japanerna känner igen. Hachimura är född och uppvuxen i Japan och helt “japansk”, trots hudfärgen och det faktum att han är 203 centimeter lång.
