Dateline Tokyo 6
Bubblan höll. Premiärminister Suga andas ut.
Så är det då över. Det vara säkert många i Tokyos olympiska kommitté, för att inte tala om premiärminister Suga själv, som drog en suck av lättnad i går kväll. Japans medaljskörd, naturligtvis: 58 medaljer, inklusive 27 guld, långt över det tidigare rekordet på 16 guld från 1964 och 1992. Men framför allt för att den så kallade bubblan höll tätt.
Vid sidan av alla idrottsprestationer pågick en daglig kamp mot delta-viruset. Här är resultatet i den kampen: totalt omkring 400 infekterade inne i bubblan sedan början av juli. Upp till drygt femtusen infekterade om dagen i Tokyo utanför bubblan. Den olympiska byn var troligen en av de säkraste platsen i Tokyo under dessa veckor. Av 400 infekterade inne i bubblan hörde bara en mindre del - drygt 30 enligt senaste siffra jag har sett - till inresta aktiva och funktionärer, resten var japanska volontärer och kontrakterade personer.
OS utspelade sig i två parallella men nästan helt åtskilda världar. Jag har tillbringat två veckor med ett filmteam på utsidan av olika arenor och anläggningar, men i stort sett inte kommit i kontakt med någon person inifrån bubblan: tävlande, funktionärer eller media. Dessa har genomgått dagliga tester och hållits under uppsikt med hjälp av GPS-appar i telefonerna. Under de två första veckorna i landet fick de inte ha någon kontakt med personer utanför bubblan, eller lämna sina anvisade utrymmen och transporter. Resten av Tokyo kunde lika gärna ha förblivit på andra sidan jorden.
Det team från UK vi jobbade med var förlagt på Tokyo Prince Hotel strax intill Tokyo Tower (vilka båda för övrigt byggdes inför OS 1964). Även om någon från UK-teamet skulle till samma event, kunde han eller hon inte åka med i vår Toyota Alphard, utan måste anlita särskilda transporter. Hotellet hade olika in- och utgångar för personer som varit kortare eller längre tid än två veckor i landet. Det var alltid en stor dag när någon passerat tvåveckorsgränsen - då appen i telefonen plötsligt blinkade grönt - och fick lämna hotellet på egen hand.
Jag såg grupper lämna hotellet, glada som kalvar på grönbete efter att ha fått den gröna signalen. Sorry. För många kanske enda gången i livet i Tokyo och inga barer eller restauranger öppna efter åtta på kvällen. Någon OS-stämning hittade man överhuvud taget inte på Tokyos gator. Men shoppa gick bra.
Facit är att strategin fungerade. Spelen genomfördes så säkert som någon kunde ha önskat och organisationen fungerade så imponerade väl som man väntar sig i Japan. Moståndet mot spelen, ännu vid liv under invigningen, ebbade ut i takt med de japanska framgångarna och med insikten att det inte var OS deltagarna som representerade det stora virushotet.
Faktum är att hettan och fukten var ett större problem än corona för de aktiva. Så här presenterade Tokyo sig för åtta år sedan när man ansökte om spelen: “With many days of mild and sunny weather, this period provides an ideal climate for athletes to perform at their best.”
Det var en upprörande lögn, då liksom nu. Det är svårt att förstå hur den japanska delegationen kunde hålla sig för skratt. De visste mycket väl att det här inte var sant. Vid förra Tokyo-OS, då TV-intäkter betydde relativt sett mindre än i dag, ägde olympiaden rum under oktober 1964. Det var ovanligt varmt i nordliga Sapporo i helgen, dit maraton och gång flyttats, men i Tokyo har det bara varit normalt augustiväder, inklusive en och anan tyfon.
Många japaner är fortfarande kritiska och ser framför allt politiska skäl till att spelen inte ställdes in: valet i höst, politiker som inte vågade stå upp mot IOK. Dessutom att det bara är sex månader till vinter-OS i Beijing och att ingen japansk regering vill ge extra ära åt Kina.
Men det finns många stakeholders i ett OS, inte minst de aktiva idrottarna naturligtvis. Många har kanske bara en chans under karriären att vara med om ett OS och har arbetat mycket hårt på detta under många år. Nu fick de ett OS, om än med tomma läktare och utan feststämning. Alla jag talat med inne i bubblan har bara haft gott att säga om arrangemangen och de arrangörer och personal de kommit i kontakt med. Det är bara synd att inte fler fick ta del av detta.
Hur kommer detta OS att gå till historien? En dag kommer pandemin att försvinna in i minnet. Men räkningen kommer japanerna att leva med ett bra tag. Detta var det dyraste OS:et genom tiderna redan innan det sköts upp för ett år sedan. Förseningen adderade stora ytterligare kostnader och till slut genomfördes tävlingarna utan biljettintäkter, reducerade sponsorpengar och med ytterligare indirekta kostnader genom investeringar i framför allt hotell som aldrig behövdes.
Men vi kommer inte att se förfallna arenor som i Aten. Tokyo är stort och mäktigt nog att absorbera även ett OS som inte blev som tänkt. Olympiska byn byggs nu om till lägenheter i ett av Tokyos attraktivaste lägen och alla enheter är redan sålda. En del anläggningar kommer att få nya uppgifter, som stadion för gymnastiktävlingarna som kommer att bli utställnings- och eventlokal. En hel del blir kvar och kommer förmodligen att användas under lång tid, liksom de arenor från 1964 som fortfarande används.
Arkitektoniskt är det framför allt två nybyggda arenor som står ut. Dels Kengo Kumas i de här sammanhangen varma och ganska småskaliga OS-arena och dels just arenan för gymnastiktävlingarna i Ariake. Den senare är en fantastisk byggnad nästan helt i japansk cederträ med, sägs det, världens största trätak. Bänkarna för åskådarna, också i cederträ, kommer att återanvändas i skolor nu när lokalen får nya uppgifter. Det är en mycket spännande och attraktiv byggnad som också känns väldigt japansk.
Ariake Gymnastics Centre (Photo Shimizu Corporation)
