Pity the Princess

"Every girl dreams of waking up one day, a princess. Until that day kicks you in the face, wearing steel toed boots." ( L.A. Kennedy)

Nu blir det skvaller om en händelse utan betydelse. Men även händelser utan betydelse berättar ofta en hel del om det här landet; dunkla spår från urtiden som sipprar fram i plötsliga sprickor.

I morgon, tisdag, gifter sig prinsessan Mako och den unge advokaten Kei Komuro här i Tokyo. Det sker helt utan pompa och ståt. Raka motsatsen, faktiskt. Något liknande har aldrig inträffat i Japans moderna historia. Det är en ganska tragisk historia. 

Kei och Mako är jämngamla, trettio år, och en gång klasskamrater på International Christian University in Mitaka i Tokyo. Det var där de träffades. Hon gick ut 2014 med en Bachelor i konst- och kulturhistoria. Hon har också en Master i musei-tjänst och har arbetet som kurator på ett museum i Tokyo. Han studerade juridik.

De blev ett par och annonserade sin förlovning 2017. Bröllopet planerades till 2018. Problemen började omedelbart. Men vad som klassificeras som problem inom den japanska kejsarfamiljen, skulle knappast ens dyka upp på radarn i Europa. Den som väntar sig någon saftig skandal kommer att bli besviken. 

Monarkins roll och status i Japan är väldigt otydlig. Kejsarämbetet må ha tusenåriga rötter, men i realiteten styrs det av en konstitution som den amerikanska ockupationsmakten på kort tid skrev ihop efter kriget. Starka röster bland de allierade förordade att kejsar Hirohito skulle ställas inför krigsförbrytardomstol. I slutändan vann den linje som företräddes av general Douglas MacArthur och delar av den amerikanska administrationen, som menade att det inte skulle gå att regera Japan om kejsaren avsattes och kanske avrättades.  

Officiellt är kejsaren en symbol för landets enhet och inte mycket annat. “The Emperor should appear symbolically pure and exist for the spirituell well-being of the Japanese people”, som en japansk kolumnist nyligen uttryckte det. Kejsaren har ingen administrativ roll, inviger aldrig jordbruksmässor och uttalar sig sällan.

Men det är bara del av sanningen. Den japanske kejsaren är i grunden, även idag, över-schaman inom shintoismen, den naturreligion som går tillbaka till prehistoriska tider. Hans plikter omfattar shintoistiska ceremonier rörande risskörd och fruktbarhet. Detta sker fortfarande, men numera vanligen utom sikte för allmänheten, utom vid speciella händelser som kröningar.

Problemet är att stat och religion är skilda åt enligt konstitutionen. Skattemedel kan inte användas för religiösa ändamål. Nu sker detta ändå med hjälp av olika trick. Den som ser till att detta fungerar är mäktiga Imperial Household Agency (Kunaicho), en byråkrati med rötter som går tillbaka till år 645.

I sanningens namn, Kunaicho idag är långt mindre mäktigt än vid krigsslutet. Men det är ändå en organization som mikromanagerar allt som har med kejsarfamiljen att göra, samt förvaltar de rituella risfälten. Om det verkar trist att vara kronprins eller kronprinsessa i Europa, sänd då en tanke till  motsvarigheten i Japan. 

Kunaicho pratar gärna i tredje person. När problem plötsligt dök upp med Makos och Keis äktenskap, var det “den japanska allmänheten” som var bekymrad. Problemet var pengar.

Det är uppenbart att Kei kom från en möjligen problematisk familj. Men man väljer ju inte sina föräldrar. Keis far begick självmord när Kei var i tonåren. Hans mor, påtagligt ambitiös men utan egen karriär, hittade efter ett tag en till synes ganska välbärgad pojkvän. Internationella skolor i Japan är dyra och det var pojkvännen som betalade åtminstone en stor del av Keis skolgång. Totalt sköt pojkvännen till fyra miljoner yen (omkring 300 000 kronor). Sedan tog förhållandet slut. Enligt Keis mor var pengarna en gåva, enligt pojkvännen var de ett lån.

Vi vet naturligtvis inte vad sanningen är, men vad vi vet är att dessa två vuxna personer inte kunde lösa konflikten och rädda Keis och Makos äktenskap. Modern framstår som ganska märklig, men, i mitt tycke, åtminstone mindre osympatisk än pojkvännen. Han verkar ha använt indrivningen av lånet mest som hämnd eller för att försöka återuppta relationen. Han har drivit en kampanj. Lånet, alternativt skulden, går tydligen tillbaka till omkring 2010, men verkar inte ha blivit en konflikt förrän förlovningen blev offentlig.

Prinsessan Mako i hovdräkt. Det är slut med det nu.

Ironiskt nog är pengarna en struntsumma i sammanhanget. Genom att gifta sig måste Mako lämna kejsarfamiljen, som alla andra kejserliga kvinnor som gifter sig utanför den nästan obefintliga kejserliga aristokratin. Dessa kvinnor tilldelas då en tack-och-farväl-summa på omkring 150 miljoner yen (drygt elva miljoner kronor). Även Kei borde lätt kunna betala skulden, om det nu var en sådan, med den advokatlön han kunde vänta sig efter sin utbildning. Men det var som att det saknades vuxna i rummet. 

Kunaicho förklarade att medborgarna var oroliga och bröllopet sköts upp på obestämd framtid. Det var uppenbart att alla hoppades att Kei och Mako skulle bryta upp. Men det gjorde de inte. Kei, som uppenbarligen är både smart och fokuserad, åkte till USA och läste på tre år in en Juris Doctor-grad vid Fordham University i New York. Han satt för sin Bar Exam i juli. Resultatet kommer i december.

Han hann även med att vinna en uppsatstävling med essän “Compliance Problems in Website Accessibility and Implications for Entrepreneurs”. Första pris var 2000 dollar. Kei gick ut i våras och erbjöds omedelbart jobb på en advokatbyrå i New York. Startlön omkring 160 000 dollar.

Paret hade inte setts på tre år men har hållit ihop på avstånd och insisterat på att gifta sig. Kei anlände till Japan i slutet av september för att förbereda giftemålet. Han anlände till Narita smart klädd i välskräddad kostym, skjorta öppen i halsen och hästsvans. Det är inte en frisyr som är vanlig bland japanska advokater, och än mindre inom kejsarkretsar.

Kei Komuro vid ankomsten till Narita.

Det var säkert en markering, kanske ett sätt att visa att paret inte är skyldig någon någonting (hästsvansen åkte av innan besöket hos de blivande svärföräldrarna). För prinsessan Mako förklarade samtidigt att hon avsäger sig skattebetalarnas morgongåva på elva miljoner kronor. Och att hon kommer att bosätta sig i New York efter vigseln. Inga ceremonier eller högtidligheter av något slag. Bara papper att skriva under hos en myndighet.

Men att lämna landet var lättare sagt än gjort. I och med att Mako gifter sig stryks hon ur kejsarfamiljens familjeregister och måste lämna palatset i Akasaka där hon bor med sina föräldrar och två yngre syskon. Hennes far är kronprins Akishino, yngre bror till kejsar Naruhito. Hon flyttar då i stället till ett ännu inte namngivet hotell.

En japansk prinsessa har inget familjenamn och inget pass. Men från och med tisdag är hon Mrs Komuro och kan bege sig till passmyndigheten. Detta beräknas ta omkring två veckor. Först därefter bär det av till New York. Det är svårt att tro att paret kommer att återvända till Japan, annat än på besök. Men det kommer inte heller att bli något utlevande i stil med Harry och Meghan. Det är inte hur japaner gör saker. 

Det kommer nog att gå bra. New York är fullt av japanska företag och japanska advokater med yrkeslicens i staten är säkert inte särskilt många. Rykten berättar att Mako redan erbjudits jobb på något museum. Å andra sidan kommer Makos familj inte att kunna besöka paret i New York utan namn och pass.

Opinionsundersökningar visar att ungefär halva Japan hejar på Mako och Kei, medan ungefär lika många är emot äktenskapet. Men alla verkar att hata Keis mor. Både Kei och Mako har brutalt attackerats i sociala medier. För några veckor sedan meddelade Kunaicho att prinsessan lider av “complex post-traumatic stress disorder”. Det var anmärkningsvärt nog. Kunaicho uttalar sig i princip inte om någonting av vikt, allra minst om kejsarfamiljens mentala hälsa. För Mako och Kei kan planet till New York säkert inte lyfta snart nog.