På motorcykel i Bashos fotspår (6)

Under pilträden i Ashino, en haikus anatomi

Det är eftermiddag när jag kör tillbaka genom Nikko, ned till slättlandet och Tohoku Expressway. Bara knappt två timmar till Ashino. Basho tog nästan en månad på sig för samma resa. 

Basho stannade på många ställen, bland annat två veckor hos en bekant i Kurobane. Han lämnade spår efter sig överallt. Han gav sig till slut av från Kurobane sittande på en häst - red, är nog att säga för mycket. Mycket riktigt välkomnas man idag till Kurobane av en staty med Basho på hästryggen, medan den trogne Sora promenerar intill.

Välkommen till Kurobane. Basho was here…

Jag siktar på Ashino av flera skäl. Dels är platsen lätt att nå från motorvägen, dels verkar miljön, som Basho beskriver den i sin bok, tämligen oförändrad idag. Här vilade han i en lund av pilträd medan han formulerade en av sina mest kända haiku.

Pilträden syns på långt håll när jag kör ut från den ensliga, slingrande väg som tagit mig från motorvägen först upp och sedan ned genom ett skogsklätt bergsparti i höstfärger. Nu är jag ute i ett område med risfält och bevattningskanaler. På avstånd skymtar husen i Ashino. Precis som Basho beskriver det, reser sig lunden med pilträd över det platta landskapet.

Jag parkerar vid en restaurang och en souvenirshop och fortsätter ett par hundra meter fram på stigar mellan risfälten. Numera finns här, natuligtvis, en tavla med information och en QR-kod med vilken man lyssna till storyn.

Men trots allt, här satt Basho i skuggan och diktade en sommardag 1689. Nu sitter jag under samma träd 350 år senare. Jag vet förstås inte om det är exakt samma träd. Jag vet inte hur länge pilträd lever. Men de bör väl åtminstone vara släkt.

Det här får bli platsen att fundera ett slag över vad den Basho vi läser på svenska egentligen pratar om. Basho är Japans mest kända haiku-poet och hans haiku har översatts till många språk. Men det är fel att prata om att översätta haiku. Det enda man kan göra är att tolka. Det här är vad Basho faktiskt skrev under pilträden. Det enda vi vet säkert:

田 一枚植ゑて立ち去る柳 かな

Ett fonetiskt tecken - ゑ - används inte längre. Ljudet “ue” skrivs idag på annat sätt. Men annars är det här begripligt också för dagens japaner. 

Vi är vana vid att haiku skrivs på tre rader, men det är inte det traditionella japanska sättet. På japanska skrivs haiku vanlig på en rad utan mellanrum mellan orden; förr vanligen uppifrån och ned, idag oftare horisontellt från vänster till höger. Utskriven fonetiskt med latinska bokstäver och stavelserna 5-7-5 brutna på tre rader, ser samma haiku ut så här:

ta ichimai / uete tachi-saru / yanagi kana

Det här går att översätta ord för ord till andra språk. Men vad versen egentligen betyder är en helt annan fråga:

• “Ta” betyder”risfält”.

• “Ichimai” betyder ”ett” (platt föremål). Hur man räknar på japanska beror på vad man räknar. Ett pappersark (platt föremål) räknas ichimai, medan en penna (ett långt och runt föremål) räknas ippon. I det här fallet kan vi nog utgå från att Basho syftar på ett risfält.

• “Uete” betyder ungefär “planterande”. Grundverbet är “plantera” och -te är en verbform. Japanska meningar saknar ofta subjekt och skiljer inte heller på singular och plural. Så vi vet inte vem som planterade - en ensam kvinna, eller om hela byn var ute på fältet.

• “Tachi-saru” betyder “lämna” eller “ge sig av”. Basho bör ha syftat på sig själv men rent grammatikaliskt vet vi inte, eftersom det åter saknas subjekt.

• “Yanagi” betyder “pilträd”, fast vi vet inte om det handlar om ett eller flera träd.

• “Kana” - ingen direkt betydelse. Det är ett så kallat kireji-ord som förmedlar en allmän känsla eller stämning. Det finns traditionellt arton sådana inom haiku-konsten. “Kana” i slutet av en haiku uttrycker vanligen författarens förundran. På andra språk översättas “kana” ofta med “!” eller “…”

Knappt två timmar för mig; en månad för Basho

Varsågoda, en av Bashos mest kända haiku ord för ord på svenska:

Risfält ett / planterande lämnar / pilträd !

Det är ju inte särskilt gripande. Lars Vargö, som översatt/tolkat samtliga Bashos haiku till svenska i sitt massiva verk “Basho - blommornas, fåglarnas och månen poet” (Carlsson Bokförlag) översätter dikten så här:

Hela fältet / planterade (sedan) lämnade (jag) / pilträdet

Och han tolkar versen så här:

Ett helt risfält / hann de plantera innan / jag lämnade pilträdet

Vibeke Emond har också tolkat denna haiku på svenska:

Ett helt risfält är / planterat - jag ger mig av / från detta pilträd

Detta är bara början. En kort stunds googlande gav mig ett tjugotal olika tolkningar på engelska. Donald Keene (nyligen bortgångne Keene är allmänt betraktad som den engelskspråkiga världens ledande expert på japansk litteratur) uttryckte det så här:

They sowed a whole field, / And only then did I leave / Saigyo’s willow tree.

Nobuyuki Yuasa, översättare av Penguin Classics version av Bashos bok, har övergivit det vanliga formatet på tre rader:

When the girls had planted / A square of paddy-field, / I stepped out of / The shade of a willow tree.

Det är uppenbart att det inte går att tolka klassisk haiku utan att veta något om den historiska och kulturella bakgrunden. Vem är, till exempel, denne Saigyo som plötsligt dyker upp hos Keene men som inte återfinns i Bashos original? Det visar sig att Saigyo är själva nyckeln till dikten.

Saigyo (1118 - 1190). Imponerade på Basho

En bildad japansk läsekrets är bekant med Saigyo (född Sato Norikiyo i Kyoto år 1118), en av landets mest kända klassiska poeter. Saigyo diktade i ett annat format (haiku var ännu inte uppfunnen som självständig versform på 1100-talet) men det är omvittnat att han var en av Bashos största inspirationskällor, både som poet och som vandrande skald.

Saigyo genomförde långa fortvandringar på samma sätt som Basho. Under en av sina resor vilade också Saigyo under dessa pilträd och skrev en berömd dikt i waka-format.

Vad Basho alltså egentligen berättar är att han djupt rörd försjunker i tankar under samma träd där hans idol tidigare vilat (en japansk läsare på den tiden förstod kopplingen utan att någon person nämndes). Han blir kvar i kontemplation över Saigyo, diktandet och förmodligen livet självt. Han reser sig inte och fortsätter resan förrän kvinnorna hunnit plantera ett helt risfält.