På motorcykel i Bashos fotspår (7)

Varvid jag passerar mytomspunna gränsen i Shirakawa

Nej, Basho har inte gått vilse. Visst tar han ofta tid på sig, men inte på det här sättet. Men själv hamnade jag litet på avvägar. Hursomhelst, dags för nästa etapp. Dit är det bara omkring en halvtimma på motorcykeln. Samtidigt kanske själva höjdpunkten på Bashos resa. Så här skrev han redan på första sidan i sin bok:

“När våren kom och det var dimma i luften, började jag fundera på att ta mig till gränsstationen i Shirakawa och vidare ut i Oku. Jag var full av wanderlust så till den grad att jag började förlora förståndet.”

Och det var just till mytomspunna gränsstationen Shirakawa jag nu skulle, sista utposten före Oku, den vilda Norden, landet bortom civilisationen, befolkat av barbariska stammar.

Motorn brummar och surrar på japanska motorcyklars vis. Jag ser en skylt som pekar mot Nasu History Museum, det obligatoriska lokala museet. Men det här är designat av Kengo Kuma, Japans mest uppmärksammade arkitekt idag. Om någon känner igen namnet, är det kanske för att Kuma också ritade OS-stadion 2020.

Nasu History Museum med egna ord: “This building has been built using stone from the Ashino area, straw plaster and Japanese Paper (Karasuyama washi). The color of the building is all natural. The beautiful contrast between the coolness of the glass and the stone and the warmness of the straw and the Japanese Paper gives it an innovative atmosphere.

Jag gör en avstickare och blir inte besviken. Som bygdemuseum är det väl lika intressant eller ointressant som andra bygdemuseer. Men Kengo Kumas arkitektur är värd en omväg och entréavgiften på 200 yen. Det är alltid något speciellt med Kumas design, byggnader som man stannar till inför och säger, det där måste vara en Kuma. Och ofta är det det.

Jag fortsätter norröver längs vad som kallas en flod, men som mer är en å. Google Maps berättar att det nu är tjugo minuter kvar till Shirakawa. Strax svänger jag höger in på en smal, slingrande väg genom mörk skog. Jag är plötsligt väldigt ensam. Ingen trafik, inga människor, bara något enstaka hus där skogen för en kort stund öppnar sig och sedan sluter sig igen.

Det här måste vara den gamla landsvägen, tänker jag. Bestämmer mig för att det är det. Det känns som en gammal landsväg. Det känns som vägen där Basho och Sora en gång vandrade fram genom samma skog.

Vägen leder upp och sedan ned och jag är ute slättmark igen. En större väg leder till en ännu större väg och till en klunga hus. Enligt Google Maps är jag framme, men ser inget som tyder på det. Sedan ser jag parkeringsplatsen, den obligatoriska Basho-statyn och ordet “Information”.

Bara ett helt kort skutt till gränsstationen

Jag öppnar en skjutdörr och stiger in. Jag ser ett ställ med broschyrer, en disk och två damer. Jag förklarar att jag är osäker på vart jag skall ta vägen.

“Åh, följ bara stigen några minuter, så är du framme”, säger dam nummer ett.

“Stigen börjar precis till vänster när du kommer ut“, förtydligar dam nummer två. “När du ser en jinja, en shinto-helgedom, på vänster hand mellan träden, är du framme. Som sagt, det tar bara några minuter.“ Hon tar fram en broschyr och visar på en karta.

Jag går stigen fram och tänker på Stig Claesson och “Vem älskar Yngve Frej”. Inget att se här annat än träd. Sanningen är att det inte fanns annat än träd att se heller när Basho var här den där försommardagen 1689. Ändå beskrev Basho platsen så här:

“Day after day had passed in vague uneasiness, but as we approached the barrier of Shirakawa I felt myself settling into the spirit of travel… Shirakawa is one of the three famous barriers of the north, a place that has attracted the attention of poets. I felt I could hear the autumn winds and see the crimson leaves mentioned in their poems, and this gave even greater beauty to the green leaves on the boughs before me.” (Översättning Donald Keene.)

But no problem. Bashos bildade läsare kunde sin historia och visste att han beskrev ett sinnestillstånd, snarare än en faktiskt existerande plats.

Shirakawa var gränsstation på 500-talet, när gränsen mellan dåtidens japanska kultursfär och de vilda stammarna i norr gick här. Redan på 800-talet hade stammarna dock besegrats, fösts undan eller assimilerats och gränsen med sin befästa övergång hade spelat ut sin roll. Alla spår försvann med tiden. När Basho nära tusen år senare dök upp fanns bara ryktet kvar.

“Shirakawa gränsstation” hade redan många sekler tidigare övergått från en plats man kunde besöka och ta på, till en retorisk plats, en poetisk metafor. Det finns i Japan ett ord för sådana platser: utamakura. Det finns många utamakura runt om i Japan.

Ständigt denne Basho…

Som poetisk byggsten har utamakura fungerat åtminstone sedan heian-perioden på 900-talet. Med starka poetiska associationer tillåter utamakura en författare att säga mycket och ändå hålla sig inom den japanska poesins korta format och strikta regler. Det gäller både för waka-diktande och senare för haiku. Som utamakura står “Shirakawa gränsstation” för det avlägsna, ödsliga och gränsöverskridande.

Japan är bra på att sätta unika ord på företeelser som ofta är ganska allmängiltiga. Så blir de del av japanologin, allt det som är “unikt” och “only in Japan”. Men vi har också utamakura. Tänk Timbuktu, till exempel.

Finns Timbuktu verkligen på riktigt? Eller är det en metafor för något avlägset, mytiskt, ouppnåeligt? Min senaste favoritbag kommer från ett hippt designföretag i San Francisco vid namn Timbuk2. Jag tror inte att företaget har något med den afrikanska ökenstaden att göra, men det är ett namn som lockar till resande och äventyr och köp av ryggsäckar. En utamakura så god som någon.

Japans klassiska poeter vandrade från utamakura till utamakura. De besökte fysiska platser men det var platsernas utamakura som verkligen intresserade dem. Som otaliga andra poeter som varit där tidigare, ville de gestalta sin egen tolkning.

Detta hindrade inte Basho från att vara totalt konkret när situationen så krävde. Längre fram på resan tvingas han och Sora på grund av oväder att övernatta hos en bonde i ett avlägset bergspass. Som var vanligt på landet, delade familjen tak med husdjuren. Basho beklagar sig i form av en haiku:

Plagued by fleas and lice /I hear the horses staling / Right by my pillow (Donald Keenes tolkning)

Eller: Loppor och löss / och inte långt från kudden / pinkar hästen (Lars Vargös tolkning)

Ingen utamakura här!

Jinja-etikett: buga, donera en slant, ruska repet som går till kläppen i klockan, klappa två gånger i händerna, för ihop händerna och önska något, buga igen, backa, buga gärna ytterligare en gång.

Så står jag inför trappstegen som leder upp till en rustik jinja (öppningsbilden). Jag donerar 100 yen och klappar två gånger i händerna som man skall. Här finns också en mossbevuxen minnessten med text jag inte förstår. Jag är på toppen av kullen och ser ut över något som ser ut som en ravin med kanske tre eller fyra meter ganska branta sidor.

Vad som finns kvar av Shirakawa gränsstation, en grund ravin.

Det är det här jag kommit för. Jag har dock ingen aning om vad det betyder. Kanske ville vakten slussa resenärer genom en ravin där de lättare kunde visiteras och inspekteras, då för mer än tusen år sedan. Eller så var skälet något helt annat. Jag följer botten av ravinen omkring hundra meter till något som ser ut som in- eller utgången.

Den exakta platsen för gränsstationen var länge förlorad och återfanns först i början av 1800-talet när den lokale länsherren Matsudaira Sadanobu forskade i antika skrifter och arkiv. Det var också han som lät bygga shinto-helgedomen och resa minnesstenen.

Ravinen upptäcktes inte förrän under arkeologiska utgrävningen åren 1956-63. Då hittade man också spår efter försvarsanläggningar och enkla bostäder.

Stenen restes av daimyo Matsudaira Sadanobu år 寛政12年 (Kansei 12 nen). Eller år 1800 enligt dagens tidräkning.

När Basho var här 1689 visste han alltså inte ens var han skulle börja titta. Kanske var det därför han inte hade mycket att säga om själva gränsstationen. Istället skaldade han om något helt annat efter besöket vid gränsen:

The true beginnings / of poetry — an Oku / rice-planting song (Donald Keene)

Ganska vackert, tycker jag, en annan form av gränsöverskridande.