På motorcykel i Bashos fotspår (8)

Konstiga hamburgare i Shirakawa

Basho nämner aldrig borgen i Shirakawa, trots att han måste ha passerat rätt nedanför de imponerande murarna. Han knatar istället på norrut. Stannar några dagar hos en bekant i en by vid namn Sukagawa och fortsätter sedan till Fukushima. Men jag beslutar mig för att ta en titt.

Shirakawa, tjugo minuter med motorcykel norr om Shirakawa-no-seki, gränsstationen från förra stoppet, är en landsortsstad med en borg med en ovanligt dramatisk historia. Det finns drygt hundra borgar i Japan idag men bara tolv är original, vanligen från 1600-talet, varav fem är klassade National Treasure. Borgen i Shirakawa är någonting mitt emellan. Inte original då den totalförstördes under 1800-talets tumult, men inte heller en modern reproduktion.

Fram till slutet av 1800-talet fanns flera hundra borgar runt om i landet. Många revs efter det korta inbördeskriget och Tokugawa-regimens kollaps 1868. Ytterligare andra förföll med tiden. Nästan alla som trots allt överlevt förstördes istället av amerikanska B-29:or under bombningarna 1944-45.

Många borgar har byggts upp igen som stadssymboler och turistattraktioner. Dit hör de väldiga borgarna i Osaka och Nagoya, tidigare bland de största och mäktigaste i landet, som båda totalförstördes 1945. Båda reser sig åter stolt över sina städer, men är nykonstruktioner i betong.

De två bäst bevarade och mest imponerande av originalborgarna från 1600-talet är Himeji i västra  Japan, inte långt från Hiroshima, och Matsumoto i Nagano, ett par timmat med tåg från Tokyo. Båda är värda ett besök, till och med en omväg

Shirakawa Castle (också känd som Komine Castle) från 1630-talet. Belägrad, stormad, intagen, demolerad och nu återuppbyggd. Här porten in till den innersta delen med sitt torn.

Det fanns också en gång en borg i Tokyo (eller Edo, som staden hette då), den största borg som någonsin byggts i Japan. Men tornet brann ned 1657 och byggdes aldrig upp igen. Tyvärr, måste man säga. Det enda som återstår av det en gång 51 meter höga tornet är ett stenfundament inte långt från kejserpalatset i centrala Tokyo.

Men varför, egentligen, alla dessa borgar? Och varför byggdes de under en period då det var fred i Japan? Det går tillbaka till hur den japanska feodalismen funkade under Edo-perioden, från 1600 till 1868. Jag tycker sådant är intressant. Den som inte delar mitt intresse kan hoppa över de följande styckena. Det blir hamburgare längre fram i texten.

Borgen i Edo (dagens Tokyo) brann ned 1657 och byggdes inte upp igen. Här på en ritning från 1712. Det hade varit trevligt att ha haft borgen kvar idag, mitt i Tokyo.

Landet styrdes av en shogun ur Tokugawa-familjen. Han höll till i Edo (Tokyo) med sin regering. Officiellt styrde dock en kejsare i Kyoto, men det var bara på låtsas. Hela makten låg oss Tokugawa och samuraj-klassen. Under Tokugawa lydde omkring 270 daimyo, vanligen översatt med “länsherrar”. Antalet varierade en del upp och ned under perioden, men omkring detta antal.

Daimyo var indelade i tre grupper: klaner som var släkt med Tokugawa, klaner som varit på Tokugawas sida före och under slaget vid Sekigahara år 1600, och för det tredje klaner som bekände sin lojalitet till Tokugawa först efter Sekigahara. Tokugawa litade aldrig fullt på de senare (under 1860-talet skulle det visa sig att hans instinkt var korrekt). De benämndes Tozama-diamyo och tilldelades i allmänhet län långt från Edo, i södra, västra och norra delarna av landet.

Det intressanta är att det egentligen inte fanns några län alls i vår mening, i betydelsen geografiska områden med tydliga gränser. Det japanska ordet för periodens mer imaginära “län” är “han”. Vad en japansk daimyo tilldelades av shogunen i Edo var en borg (byggd på länsherrens bekostnad) och tillgången till en noga angiven inkomst. Denna räknades i koku, en tunna med omkring 180 liter ris. En koku beräknades föda en person under ett år.

Det fanns undantag och speciella omständigheter, men en typisk daimyo var i besittning av en residensstad med en borg och att antal koku att samla in från ett antal byar spridda över flera ofta osammanhängande områden. De olika länens “intressesfärer” överlappade ofta varandra.

Längst in och högst upp, tornet (tenshu)

Japans totala risskörd uppgick 1650 till 26 miljoner koku, varav Tokugawa-familjen direkt kontrollerade 4,2 miljoner. Det var ett komplicerat system. Dels måste myndigheterna regelbundet inventera landets alla byar för att få en siffra på hur många koku de producerade och hur de kunde beskattas. På norra delen av huvudön och på Hokkaido odlade man dessutom inte ris och andra grödor och produkter fick räknas om till ris.

Minsta storleken för att benämnas ett “han” med en daimyo var 10 000 koku. Störst under Edo-perioden var Kaga (dagens Kanazawa) med daimyo-familjen Maeda och väl över en miljon koku. Under Bashos tid var Shirakawa ett “han” på 100,000 koku. Därför fanns här också en borg.

Daruma som hamburgare och på riktigt (öppningsbilden). Daruma i Shirakawa skiljer sig från andra daruma på flera sätt. Mest kända är ögonbrynen som är målade som flygande tranor.

Jag ser borgen på långt håll, på sin höjd mitt i staden. Strax innanför yttersta muren skymtar en restaurang och en souvenirshop. Jag parkerar och stiger in. Jag är enda besökare. Menyn är kort. Det finns Daruma Hamburger och en del sötsaker. Då får det bli en Daruma med sin stränga uppsyn. Daruma-dockor finns över hela Japan, i stort sett i varje hem. Nu lärde jag mig också att ansiktena målas litet olika på olika håll i landet. Shirakawa-borna är stolta över sin variant (öppningsbilden).

Komine Castle Museum. Stället att lära sig hur man bygger en borg..

Hamburgarna är knappast värda en resa, men borgen är. Arbete pågår på de stora murarna när jag letar mig upp till porten in till den innersta delen med sitt torn. På ett museum på området berättas storyn. Här fanns en borg redan i mitten av 1200-talet, men dagens borg byggdes på 1630-talet. Av alla borgar i Japan, är Shirokawa en av få som sett verklig strid. Här stod ett av de större slagen under det så kallade Boshin-kriget, inbördeskriget 1868.

Borgen hölls av shogun-lojala trupper från norra Japan. Den belägrades, stormades och intogs av kejsartrogna trupper huvudsakligen från västra och södra Japan. Som ofta var fallet under Boshin-kriget samlade shogunen större trupper, men oppositionen hade tillgång till bättre kanoner importerade från Europa och USA, vilket brukade avgöra striden.

Samurajer under inbördeskriget 1868. Det framgår inte på vilken sida. Många har nu bytt kimono mot uniformer av västerländskt slag. Men svärden och den traditionella frisyren är kvar. Nytt är också att sitta på en stol i stället för på golvet — för att inte tala om att behålla skorna på inomhus.

Borgen föll och mycket av vad som var kvar revs några är senare, när feodallänen avskaffades och ersattes av dagens prefekturer. Under 1970-talet rasade delar av det återstående murverket under häftiga regn. Man gjorde då misstaget att delvis reparera med cement.

På 90-talet började man bygga upp den ursprungliga borgen med sitt torn igen. Att många lokala projekt av det här slaget drogs igång just i början av 90-talet var ingen slump. Under 80-talets gigantiska spekulationsbubbla skapades pengar av ingenting överallt i Japan, inte bara i Tokyo. Många kommuner sjösatte stora skrytprojekt med avsikten att skänka uppmärksamhet åt hembygden.

1. Murarna från 1630-talet bestod ursprungligen av jordvallar och stenar av olika storlek. 2. Häftiga regn under 1970-talet fick flera murar att rasa. 3. Under reparationsarbetet förstärktes de nedre delarna av dessa murar istället med cement. 4. Under den stora jordbävningen i norra Japan i mars 2011 kollapsade cementförstärkningen i ett enda gigantiskt stycke och drog med sig hela muren (Illustration NHK)

En del av dessa projekt gränsade till det bisarra och blev inte långvariga. Men att restaurera en nära fyrahundra år gammal borg, tycker åtminstone jag var ett meningsfullt projekt. Och man hade stora ambitioner. Det fanns konstruktionsritningar kvar från 1700-talet och staden bestämde sig för att det inte skulle bli en modern rekonstruktion, utan the real deal: riktiga material och riktiga konstruktioner enligt ursprungsritningarna.

Tidigare synder straffade sig dock. Murarna rasade igen under den stora jordbävningen 2011 och skälet var cementen från 1970-talet. Nu gör man inte om samma misstag igen. Man har bland annat samlat in äldre fotografier för att kunna rekonstruera murarna så autentiskt som möjligt. Men har också återfunnit virke, med skotthål och allt, från 1868.

Det var krig på riktigt. Här skotthål från 1868.

Jag är åter ensam på området, förutom kvinnan som dyker upp i porten in till tenshu, borgens torn. Inträdet är gratis och hennes uppgift verkar snarast vara att se till att besökarna tar av sig skorna innan de kliver upp  på trägolvet. Men hon pekar också hjälpsamt ut de kraftiga plankorna med sina skotthål. Jag är en lättroad person och finner skotthål från 1868 intressanta. Jag tar en bild.