På motorcykel i Bashos fotspår (9)
Beryktad plats, Japans svar på Smögen i juli
Sorry folks, men Matsushima är som Smögen i juli… attraktivt i tanken men ganska förfärligt i verkligheten. Men här var jag nu, i Matsushima, en fin oktobermorgon efter en natt på hotell i Sendai.
Jag har alltid gillat Sendai. Jag har inte varit här väldigt många gånger, men brukar lämna med känslan att här kunde man faktiskt bo. Staden är mjukt kuperad och det är också en universitetsstad. Och så är det nära till skidbackarna under vintern.
Sendai är porten till norr och saker är litet annorlunda norrut. Så fort man lämnat Sendai bakom sig börjar motorcyklister hälsa på varandra på vägarna, som seglare vinkar till varandra i skärgården. Jag har kört motorcykel under mer än tjugo år i Tokyo och aldrig någonsin har någon vinkat till mig.
Matsushima bay
Jag hade hittat ett hotell framför stationen i Sendai och ganska utmattad gick jag ned till hotellets pub för en öl och en sen middag. Det var en glad och pratsam tjej som serverade mig. Hon hette Mizue och var från Kakunodate ytterligare en bra bit norrut. Nu studerade hon här i Sendai. Kakunodate! Ett av mina starkaste minnen från mina resor på 80-talet var några frusna vinternätter i Kakunodate. Det var en nästan magiskt vacker liten bergsstad väldigt långt från allting. Så var det då.
“Åh, tänk inte på det”, försäkrade Mizue. “Jag var visserligen inte född än, men inget förändras någonsin i Kakunodate. Det behöver du inte oroa dig för. Allt är som det brukar i Kakunodate.”
Jag bestämde mig genast för att köra en omväg till Kakunodate på min väg till Hokkaido. Men det skulle bli en annan dag. Först var det snart dags att skiljas från Basho. I Hiraizumi kommer han att vända västerut, medan jag fortsätter norrut. Men allra först en av höjdpunkterna för Basho: Matsushima. Ahh, Matsushima!
260 små kalkstensöar med lustiga tallar.
Det var två och en halv mil till Matsushima. Alla känner till Matsushima. I det här landet, där det finns rankinglistor över allting, kvalar Matsushima in bland topp tre av landets vackraste platser. De andra två är Amanohashidate i närheten av Kyoto och helgedomen Itsukushima nära Hiroshima. Matsushima, denna havsvik med sina, sägs det, tvåhundrasextio tallbeväxta kalkstensöar har besjungits sedan Heian-tiden för tusen år sedan och kanske längre än så.
Basho kom också vandrandes från Sendai. I Shiogama hyrde han en båt som tog honom och Sora på några timmar till ön Ojima i Matsushima-bukten. Här steg han iland och tittade sig omkring:
“Det spelar ingen roll ur många gånger det sagts”, skriver han, “det är sant att utsikten över Matsushima är den vackraste i Japan, på intet sätt underlägsen T’ungt’ing i Kina… Antalet öar går inte att räkna. Några pekar mot himlen, andra kravlar sig fram genom vågorna. En del är byggda lager på lager. Andra liksom bär mindre öar på sina ryggar, medan ytterligare andra tycks omfamna småöar. Det får mig att tänka på en mors kärlek till sitt barn… De gröna tallbarren har ett underbart mörkt djup. Tallarnas stammar och grenar har krökts och vridits av den ständiga havsvinden till den grad att det missformade blivit del av trädens natur… Landskapet rymmer samma mystisk som en vacker kvinnas ansikte. Jag undrar om Matsushima skapades under gudarnas tidsålder? För vilken dödlig man kan i målning eller dikt återge skönheten hos detta mästerverk, detta naturens under?”
Matsushima vid en tid som låg närmre Basho. Träsnitt av Yōshū_Chikanobu, daterat 1898.
Åtminstone inte Basho. Det här var en av höjdpunkterna på resan men återigen avstod han från att skalda. Det blev ingen haiku om Matsushima på samma sätt som det inte blev några haiku om Nikko eller Shirokawa, andra höjdpunkter.
Kanske kände han att han inte hade ord att beskriva något så storslaget som Matsushima. Det finns en välbekant haiku som brukar tillskrivas Basho som antyder något sådant:
Matsushima / Aaah! Matsushima / Matsushima
I original: 松島やああ松島や松島や
Transkriberat: matsushima ya / aa matsushima ya / matsushima ya
Tanken är väl att det helt enkelt inte finns ord för de känslor som väller upp inom en poet som står inför all denna skönhet. Men i själva verket är denna haiku inte känd förrän omkring 1820, långt efter Bashos tid. Litteraturvetare är ganska överens om att den verklige författaren var en komiker vid namn Tawarabo, på sin tid känd för sina satiriska haiku. Men Basho hade inte sagt emot. Han saknade inte självironi.
Som tidiga turister såg det. Vykort från meiji-perioden (1868-1912).
Basho gav till slut upp och gick istället och la sig, förmodligen ett rov för omtumlande känslor inför så mycket skönhet. Men det var då, och nu var nu. Själv stod jag inklämd mellan turistbussar, uniformsklädda guider viftande med flaggor, souvenir-shoppar, rosa crêpe-stånd och jinglar utan slut. Torftiga imitationer av kinesiska drakbåtar, fulla av fotograferande passagerare, puttrade fram mellan öarna.
Det här var tredje gången jag var i Matsushima. Första gången var för omkring trettio år sedan och då var det kanske ungefär som idag, fast med japanska turister istället för kinesiska. Jag kommer inte riktigt ihåg. Men andra gången var helt annorlunda.
Det var våren 2012, ungefär ett år efter den stora jordbävningen och tsunamin i den här delen av Japan. Kärnkraftverket i Fukushima — det numera före detta kärnkraftverket — ligger inte långt bort. Jag och Tokiko hade tagit Shinkansen till Sendai, där hon hade någon business. Men istället för att ta tåget tillbaka till Tokyo hyrde vi bil och körde upp längs kusten i Tohoku.
Jag hade gjort en liknande resa bara veckor efter jordbävningen och sett förödelsen på nära håll. Ett år senare var redan mycket undanröjt, vägar reparerade och broar uppbyggda igen över sina floder. Men det var underligt stilla. Det var inte bara turister som saknades. Överhuvud taget var det som om Matsushima tagit en paus.
Var det öar som dessa som räddade Matsushima från tsunamin?
Ändå, av någon anledning hade Matsushima klarat sig nästan helskinnat genom tsunamin. En del säger att de hundratals småöarna skyddade bukten och bebyggelsen. Kanske var det lyckosamma geografiska omständigheter som gjorde att så litet förstördes och bara tre personer omkom i samhället. Omedelbart söder och norr om Matsushima var förödelsen total. Omkring tjugo tusen människor dog eller är fortfarande saknade längs kusten.
Vi bodde på Komatsukan Kofutei, det enda hotell vi hittade i Matsushima som var igång. Vi var också de enda gästerna, tillsammans med två damer från Yokohama. Vi fick ett rum på andra våningen med utsikt över den romantiska bron över till ön Fukuurajima och skärgården där bortom. Det luktade hav när jag öppnade fönstren.
Det var bara vi och damerna i den stora matsalen. De var redan inne på andra eller tredje glaset vin när vi anlände. De var barndomsvänner från Yokohama. Inget särskilt skäl att åka just till Matsushima. De gav sig ut tillsammans på sådana här resor då och då, mest för att komma bort hemifrån verkade det.
Det här skäret - eller vad det är - kallas Senganjima.
En japansk kvinnas livsresa består av ett antal roller: blyg flicka, lojal hustru och god svärdottern, uppoffrande moder — och till slut friheten. Denna inträffar ungefär när mannen går i pension. Barnen är utbildade och i arbete, svärföräldrarna är borta sedan ett tag. Mannen, som sällan varit hemma, känner hon knappast. Få skyldigheter. Kommen så långt, lägger hon av garnityret och börjar säga som det är. Ofta med halsbrytande uppriktighet. Japanska tanter kan vara väldigt roliga.
Så var fallet med dessa vänner från Yokohama. De hade för länge sedan lämnat Madam Butterfly bakom sig. Istället underhöll de Tokiko och mig med råa och inte sällan ekivoka berättelser om blöta löv i deras egna och andras liv.
Det finns ett vetenskapligt namn för tillståndet: Shujin Zaitaku Sutoresu Shoukougun, ungefär “hemmavarande-make-stress-syndrom”. En del uppskattningar säger att upp mot sextio procent av Japans äldre kvinnor lider av det.
Återstoden efter ett långt äktenskap
Roten är män som nedsättande benämns nure-ochiba, japanska för blöta löv på marken. Pensionerade workaholic-män, som inte vet vad de skall ta sig till nu när kontoret inte längre är öppet, klamrar sig hjälplöst sig fast vid sina kvinnor — som ovälkomna blöta löv som klibbar vid marken och inte kan sopas bort.
Japan är brutalt, ingen har påstått något annat.
(Bara för att det inte skall bli några missförstånd: det finns 126 miljoner japaner. Man hittar alla slags personer och förhållanden. Vad man än påstår, kan man med samma rätt också påstå det motsatta. Tragikomiska nure-ochiba är inte desto mindre verklighet för många.)
Bron över till ön Fukuurajima 2012.
Nästa dag promenerade Tokiko och jag i morgonljuset över bron och tillbringade några timmar med att ensamma utforska öns stigar och klippor. Jag går nu över samma bro igen, men vänder vid bortre brofästet. Jag tycker att jag sett vad jag behöver av Matsushima för den här gången.
Jag kör istället vidare, bara några kilometer till en av de värst drabbade platserna. Också hit får jag faktiskt sällskap av Basho, fast det aldrig varit meningen. Han och Sora gick i själva verket vilse och hamnade i Ishinomaki av misstag.
