Det här är tecknet för Stop!

Ett år då vi lärde oss mycket. Bland annat att en grupp personer med familj, arbete och kanske egendom i Japan kunde behandlas som turister vid gränsen. Gissa vilka?

Först var det ganska klart att den japanska regeringen först och främst hade fokus på att försöka rädda olympiaden. Detta ändrades i månadsskiftet mars april. OS sköts upp, så var den frågan ur världen. Någon formell lockdown sade sig myndigheterna inte ha juridiska möjligheter att införa. Men som i många länder infördes strikta resebegränsningar. I princip stängdes landet för besökare från och med den 4:e april. Så gjorde också andra länder. Men Japan var ensamt bland G7-nationer om att stänga ute också permanent bosatta utlänningar.

Det är inte klart varför detta beslut fattades. Men resultatet var klart. Personer som ofta bott i landet i årtionden, kunde nu inte lämna Japan utan att riskera att under obestämd tid inte kunna återvända. Många stod inför svåra val: skulle de åka hem till någon allvarligt sjuk familjemedlem, eller kanske till en begravning, och riskera att inte kunna återvända till familj och arbete?

Just det här tecknet är ovanligt lätt att komma ihåg. Det är passpolisen som visar kalla handen.

Det var svårt att veta hur man skulle förhålla sig. Pandemin måste naturligtvis tas på allvar. Men icke-japaner utgör inte en större riskfaktor än japanska medborgare som återvänder hem. Samtidigt hjälper det att begränsa den totala strömmen av resande, oavsett vilka pass de bär på. Efter ett tag hörde vi farhågor om svårigheten att kommunicera corona-information till icke-japaner. Men det kändes mest som en eftertanke.

Snart hörde vi också om xenofobi och rasism. Det gör vi alltid och inte utan fog. Men ett vet jag säkert: Japan är mindre xenofobiskt än de flesta andra länder i området, som Korea, Kina och Thailand. Japan är mycket öppnare än något av dessa länder. Andra var oroliga för vilka signaler som sändes till utländska företag och investerare, grupper som Japan aktivt försöker attrahera. Och hur är det egentligen med rättssäkerheten? Alla minns det utdragna och ganska upprörande fallet med förra Nissan-chefen Carlos Ghosn.

I Japan verkar ofta även viktiga beslut fattas ad hoc och ganska ogenomtänkt. Det är ofta oklart vem som ligger bakom. Det finns många rivaliserande intressegrupper. Karriärbyråkrater på ministerierna har betydligt större inflytande än i det svenska systemet. Och själva ministerierna är ofta i luven på varandra och strider om inflytande och resurser.

Kommunikationsproblem? Här uppmanas medborgarna att undvika “3 mitsu”: mippei kuukan (Confined spaces), misshu basho (Crowded places) och missetsu bamen (Close-contact setting). På engelska kallas kampanjen istället 3C. (Photo Kyodo)

Själv är jag inte konspiratoriskt lagd. Jag har aldrig känt mig förfördelad eller diskriminerad i Japan. Men Japan hamnar ofta i den här typen av situationer. Man har dålig koll på hur omvärlden kan tänkas reagera, blir överraskade och känner sig missförstådda.

Japan har flera olika slags visa, de flesta på ena eller andra sättet relaterat till din arbetssituation. Förutom Spouse Visa och Permanent Resident Visa. Den förra typen är för personer gifta med japanska medborgare. Den andra typen kan man söka efter att varit bosatt och etablerad i Japan under en längre tid (exakt hur länge är inte angivet). Båda dessa visa ger dig en hög grad av frihet i Japan. Du kan bo var du vill och arbeta med vad du vill så länge det är lagligt.

Det finns dock en viktig skillnad mellan “spouse” och “permanent”: det förra har du genom din make/maka och om äktenskapet upphör åker du ut ur landet, eller får åtminstone försöka söka någon annan form av visum. Permanent Resident är du på egna meriter, så att säga, och det tas inte ifrån dig, utom vid allvarliga brott. Det är inte heller tidsbestämt utan gäller livet ut. Om någon undrar: jag har haft flera olika slags visa. Först journalistvisum, sedan någon form av business, sedan spouse och slutligen sedan omkring tjugo år permanent.

Det finns flera sätt att säga “välkommen”. “Okaeri” är “välkommen hem” eller “välkommen tillbaka”.

Det var alltså personer som jag som i många fall inte kunde återvända till familj, barn och arbete. Många driver egna verksamheter och äger fastigheter eller lägenheter.  Jag var själv på rätt sida om gränsen under de där dagarna i början av april, men många var det inte. Tidningen Japan Times har uppskattat att upp mot 100,000 icke-japaner råkade befinna sig på fel plats vid fel tid. 

Detta var situationen under sommaren, även om det fanns ett visst fönster och man individuellt kunde ansöka om inresetillstånd. Under september lättade restriktionerna och en tid senare var det i princip fritt för alla bosatta i landet att resa in. 

Men det har givit en litet besk bismak. Många undrar vad som händer nästa gång. European Business Council, en organisation som samordnar de europeiska handelskamrarna i Japan, frågade medlemmarna om deras jul- och nyårsresande. Åttio procent svarade att de skulle stanna i Japan och angav oro över att reglerna skulle kunna ändras igen som ett viktigt skäl.

Ett tecken på att det aldrig var ett särskilt genomtänkt beslut är nog att nu, när reserestriktioner på nytt skärps, behandlas japaner och fast boende utlänningar likvärdigt i passkontrollen.