Tre bra böcker om Japan

Det har varit ett bra år för bokhyllan. Pandemin, naturligtvis. Men jag håller också på med ett bokprojekt och har läst mer än på länge.

Här är tre böcker, av helt olika slag, som jag läst med stor behållning och rekommenderar. Alla finns på Amazon. Bilden är från Jimbocho, Tokyos område för bokhandlar och antikvariat. Här upplever man inte att det någon kris för bokhandeln.

Stanley, Amy. Stranger in the Shogun’s City: A Japanese Women and Her World. Scribner/Simon & Schuster, 2020

Sällan har jag läst något som på samma gripande sätt levandegjort vanliga människors liv i Edo (som Tokyo hette då) under senare delen av Edo-perioden. Tsuneno (som andra som inte var av samurajbörd hade hon bara ett namn) föddes år 1801 som dotter i ett tempel, där hennes far var abbot,  i en liten by i Niigatas bergstrakter. Hon växte upp till en sällsynt viljestark och envis flicka, och en ständig huvudvärk för föräldrar och bröder. Tsuneno var nämligen fokuserad på bara en sak: Edo-periodens “Bright Lights, Big City”, den stora stad som skimrade på andra sidan bergen. Hon drömde om en framtid i Edo, men vägen dit blev lång och dramatisk.

Hon giftes bort som ung, skiljde sig (eller kanske snarare blev utslängd), bortgift igen, skild igen. Ljög för familjen och i praktiken rymde till Edo. Valde fel ressällskap, blev lurad men anlände till slut till den stora staden. Nu hade problemen bara börjat. Edo var dyrt, konkurrensen var stenhård, de bra jobben få om man inte hade kontakter. En flicka från landet blev lätt lurad och utnyttjad. Men Tsuneno gav aldrig upp. 

Vi vet allt det här på grund av ett unikt källmaterial som Amy Stanley, professor i historia vid Northwestern University, Illinois, råkade komma över. Tsuneno föddes i en avkrok, men som dotter i en tempelfamilj fick hon utbildning och kunde läsa och skriva. Hon och de övriga familjemedlemmarna var flitiga brevskrivare och all korrespondens sparades och bokfördes på templet. Det är Tsunenos egna ord vi lyssnar på, inte uppdiktad dialog. Personer av kött och blod stiger fram ur det historiska dunklet. 

Det är fascinerande och mycket gripande. Och vi lär oss nya saker. Till exempel hur välutvecklade kommunikationerna var i Japan på 1830-talet. Tsuneno kunde skriva hem för att hon behövde en vadderad vinterkimono. Vilket inte förvånar den som besökt Fukagawa Edo Museum och sett hur hon, liksom de flesta vanliga Edo-bor levde på den tiden: på nio kvadratmeter i en oisolerad nagaya. Det tog inte många veckor innan försändelsen anlände, trots att det var en tid då alla transporter skedde per fot. 

Amy Stanley har skrivit en fantastisk bok. Till slut tycker vi oss känna Tsuneno och hennes familj riktigt väl; liksom hennes hopp och besvikelser och envisheten som aldrig övergav henne.

Ferguson, Will. Hokkaido Highway Blues - Hitchhiking Japan. Canongate, 2003.

Utländska berättare som på olika sätt färdats kors och tvärs över Japan är en väletablerad genre. Mästerverken är Donald Richies ”Inland Sea”och Alan Booths ”The Roads to Sata” som bygger på Booths fyra månader långa fotvandring från Cape Soya, nordspetsen på Hokkaido, ned till Cape Sata, längst söderut på Kyushu. Mycket bra är också Lesley Downers ”On the Narrow Road to the Deep North. Journey into a Lost Japan” som beskriver en resa i fotspåren på haikupoeten Matsuo Basho och hans berömda fotvandring genom norra Japan år 1689. 

“Hokkaido Highway Blues” får också räknas till en av klassikerna. Kanadensaren Will Ferguson bestämde sig ett år plötsligt för att följa sakura-fronten (körsbärsträden blommar successivt från söder till norr) från sydspetsen på Kyushu till nordligaste udden på Hokkaido. Och att göra det genom att lifta sig fram. Nej, ingen liftar i Japan. Utom Ferguson. 

Det är nära 20 år sedan boken först kom ut men finns ständigt i tryck. Jag läste nyligen om den och kan berätta att den fortfarande håller. Ferguson jobbade som engelsklärare på en avlägsen skola i södra Japan, så han var ingen nykomling i Japan. Det är annars ofta problemet med det-hände-mig-i-Japan-böcker. Dråpliga saker händer alla som reser runt i landet och har tid att utsätta sig för det oväntade. I bästa fall blir det roligt och ytligt. I värsta fall bara ytligt.

Ferguson skriver väldigt bra och med sinne för det komiska i många av de inte sällan dråpliga möten han upplever på vägen. Han saknar inte heller självironi och har bott tillräckligt länge i landet för att lyfta berättelsen från slapstick till en insiktsfull både yttre och inre resa.

Goulding, Matt. Rice, Noodle, Fish: Deep Travels Through Japan’s Food Culture. Harper Wave/Anthony Bourdain, 2015

Detta är inte en bok som är lätt att karaktärisera. Den handlar först och främst om mat, men du kommer inte att kunna laga några japanska rätter efter det här. Det är en resebok, men med ett väldigt speciellt fokus. Först och främst är det en berättelse om människorna och kulturen bakom det japanska köket.

Matt Goulding är en av personerna bakom den mycket framgångsrika bokserien “Eat This, Not That!”, så han vet vad han pratar om. Han berättar mycket initierat och entusiasmerande. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken ens under kapitlet om den speciella tekniken att fermentera mat på Noto-halvön. Berättelsen är alltid levande och bärs fram genom möten och samtal med människorna bakom maten, vare sig de är fiskare på Hokkaido eller en tempura-kock i Kyoto.

Det blir också en resebok för Goulding äter sig fram från Fukuoka i söder till Sapporo i norr. På vägen hinner han berätta om hur en natt på ett love hotel går till, vad man hittar i hyllorna på en japansk 7-Eleven och om en typisk kväll i Tokyos nöjeskvarter men en grupp salarymen. Han har inte heller bara ögonen på traditionella rätter utan besöker också bagerier och vingårdar och mycket annat.

Överallt beskriver Goulding perfektionismen och det kompromisslösa fokuset på de minsta detaljerna, samma “monozukuri” som härskar i Toyotas verkstäder och som byggt landet. Därför är det litet ironiskt att hans egen bok innehåller flera onödiga slarvfel. På ett ställe är några historiska årtal fel, på ett annat ställe stavas namnet på ett bageri på Hokkaido på två olika sätt och så vidare. Det är småsaker som inte skall avhålla någon från en sällsynt underhållande och lärorik bok. Dessutom är den rikligt illustrerad och kreativt designad. Men man tycker ju att just i det här fallet borde förlaget ha varit litet extra noggrant.