På motorcykel i Bashos fotspår (1)
Istället för att hyra bil på plats, bestämde jag mig för att ta motorcykeln upp - omkring 150 mil.
En tidig oktobermorgon för två år sedan blev jag avvinkad av Tokiko och Fabian. Det var något jag funderat på ett tag. Jag skulle sätta mig i ett hus uppe på Hokkaido under ett par veckor för att koncentrera mig på ett projekt.
Man behöver bil i Hanazono för att ta sig till affärerna, men istället för att hyra bil på plats bestämde jag mig för att ta motorcykeln upp. Det är en Honda Shadow ACE. ACE står för American Classic Edition, vilket betyder byggd i Hondas fabrik i Ohio för den amerikanska marknaden. Shadow finns i många varianter och storlekar men ACE ser man sällan i Japan. Jag har haft min cykel i drygt femton år och det var affären som hade importerat den från USA.
I Japan är tunga motorcyklar för det mesta på 700cc, det var också det tyngsta som således här till för omkring tjugo år sedan. Men i Amerika är allt större och mäktigare som bekant. Min Honda är på 1200cc. Den ser ut som en Harley och är utrustad som en Harley - en Harley wannabe, en Harley utan problem. Fast det var kanske mer sant tidigare när Harley-cyklar var kända för att kräva mycket mekande. Men ljudet är förstås inte Harley. Den låter som andra japanska motorcyklar.
Honda made in USA
Efter genomgång på verkstaden och en ny hjälm var jag nu på väg. Jag kör för det mesta inne i Tokyo och vanligen med en enklare, öppen hjälm som är lätt att ta på och av. Och jag gillar vinddraget i ansiktet. Nu hade jag för första gången skaffat mig en full integralhjälm med visir. Det visade sig vara klokt. Inte bara säkrare. Jag skulle snart upptäcka att det var betydligt kallare på vägarna norröver än vad jag räknat med. Det hade blivit kallt med min gamla hjälm utan visir.
Jag gillar projekt och hade kommit på att göra resan i Matsuo Bashos fotspår. Basho är Japans mest kända haiku-poet. Basho gjorde 1689 en berömd fem månader lång fotvandring genom norra Japan vilket ledde till den poetiska reseskildringen “Oku no hosomichi” (“The Narrow Road to the Deep North” på engelska och “En färd i det inre av landet”på svenska.)
Den korta berättelsen, knappt femtio sidor, är en blandning på iakttagelser, filosoferande och haiku. Att den hållit i över trehundra år och fortfarande är vida läst både i Japan och runt om i världen beror till stor del på Bashos sympatiska personlighet. Han är ömsom klurig, klok och melankolisk och ofta ganska orolig över sitt äventyr. Han blir dessutom trött av allt vandrande. Men han är är alltid nyfiken och saknar inte humor.
Ungefär halva vägen kommer jag att ha sällskap av Matsuo Basho
Basho och kompanjonen/lärjungen Sora vandrade norrut längs Oshu Kaido, en av de fem stora landsvägarna under Edo-perioden. Oshu Kaido utgick som de andra vägarna från Nihonbashi i centrala Tokyo. När Riksväg 4 byggdes långt senare kom denna att följa Oshu Kaido. Och när motorvägen Tohoku Expressway byggdes ytterligare senare, kom denna att i huvudsak löpa parallellt med Riksväg 4. Det betyder att det är få praktiska problem för en motorcyklist att följa Basho och Sora i hälarna.
Men bara upp till Hiraizumi strax norr om Sendai. Där vek Basho av åt väster över bergspassen och fortsatte sedan västerut längs kusten. För mig blir det att fortsätta åt norr. Enligt Google Map är det omkring hundra mil till målet. Men det är kortaste vägen. Jag kommer att göra flera avstickare, dels för att besöka samma platser som Basho och dels för att jag själv har vissa planer. Jag räknar med att köra omkring hundrafemtio mil på tre eller fyra dagar.
Jag fortsätter ned för Hijiri-saka, svänger vänster på Mita-dori och är strax vid den stora korsningen Akabane-bashi. Här får man inte svänga höger, men det finns ett knep -inte olagligt - och strax står jag framför rampen som leder upp på Shuto, det nätverk av eleverade motorvägar som löper runt och igenom Tokyo. Shuto kommer så småningom att leda mig ut på Tohoku Expressway.
Oktober är en av de bästa tiderna i Tokyo. Det är fortfarande kortbyxvarmt men sommarens fuktighet är över. Morgnarna är ofta klara och svalkande. Det här var en sådan dag. Jag körde genom Ginza och Nihonbashi och rundade Hakozaki. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun för motorvägen delar sig åt flera håll. Men om man följer skyltarna mot Tohoku kör man i en båge norrut och kommer ut längs Sumida-floden. Just här, om man hade kunnat parkera, och hade kunnat gå över till andra sidan av motorvägen, och hade kunnat titta över vägbarriären i betong, skulle man se rätt ned på den plats i Fukagawa där Basho tog första steget på sin långa resa den 16:e maj 1689 (med dagens kalender. Den 27:e mars med dåtidens månkalender.)
Fortsättning följer.
