På motorcykel i Bashos fotspår (2)

Sumida glittrar i oktoberljuset. Motorn spinner. Men fiskarna gråter i Senju.

Först bara några ord om Basho. Matsuo Basho (1644-94) var Edo-periodens mest berömda poet redan under sin livstid. Han föddes i en lägre rankad samurajfamilj i Ueno i dagens Mie prefecture strax söder om Kyoto. Han döptes till  Matsuo Kinkatsu. Basho var ett artistnamn han tog senare. Han verkar att ha varit ovanligt begåvad. Trots sin relativt låga sociala status uppmärksammades han tidigt och sponsrades av en av länets mäktigaste samurajer, Todo Shinshichiro, och fick möjlighet att studera poesi.

År 1672 flyttade Basho till Edo (dagens Tokyo) för att fortsätta studierna och för att försöka skapa sig en karriär som poet. I och med detta fick han förmodligen avsäga sig sin samurajstatus. Han var nu knappt trettio år gammal och fortsatte att vara verksam i Edo under resten av livet, bortsett från flera långa resor genom landet. Han slog sig först ned i Nihonbashi - centrum i Edo - där han snart blev uppmärksammad och upptagen i dåtidens litterära sammanslutningar. Han fick också snabbt en skara lärljungar, vilket var nödvändigt för att kunna leva som professionell poet. 

Basho var en orolig själ. Han lämnade efter ett tag busy Nihonbashi och slog sig ned i en enkel bostad i vad som nu är Fukagawa på andra sidan Sumida-floden. Det var innan det fanns bro över floden och Fukagawa låg utanför stadsgränsen och var på gränsen till  landsbygd. Han tog namnet Basho (bananträd) efter ett träd på tomten. Han påstås ha sagt att han kände igen sig i bananträdet: oanvändbart till allt utom att skänka skugga.

1. Basho började resan här. 2. Mannen-bron. 3. Ytterligare ett Basho-monument. Strålande utsikt över Sumida-floden. 4. Basho-museum. Inte mycket att se här. 5. Kiyosumi-parken , en landskapsträdgård värd ett besök. 6. Shuto motorväg.

Bortsett från budosporter som karate och aikido finns det nog ingen traditionell japansk företeelse som spritt sig runt välden som haiku. Holländska handelsmän försökte sig på att skriva haiku när de var stationerade i Nagasaki under senare delen av Edo-perioden. I början på 1900-talet spred sig haiku över världen. Ezra Pound var en av föregångarna. Författare ur “the beat generation” som Alan Ginsburg och Jack Keruac skrev haiku, kanske som en följd av deras intresse för zen. Dag Hammarskjöld skrev haiku, liksom nobelpristagaren Tomas Tranströmer.

Mannen-bron under senare delen av Edo-perioden. Kanalen under bron rinner ut i Sumida-floden. Mt Fuji tycks närmare än det är i verkligheten. Men klara dagar, särskilt under vintern, ser man ofta berget från centrala Tokyo om man kommer upp en bit.

Haiku var från början ingen egen poesiform utan öppningsraderna i renga, ett slags poetisk sällskapslek där deltagarna turades om att addera strof efter strof enligt strikta regler. De första tre raderna ansågs viktigast eftersom de angav tonen för fortsättningen. Dessa överläts därför ofta åt den skickligaste i sällskapet. Dessa tre rader, med stavelseantalet 5,7,5, kallades hokku och utvecklades under 1600-talet, framför allt i händerna på Basho, till en egen konstform. Namnet haiku fick diktformen inte förrän i slutet av 1800-talet. 

Basho redo att ge sig av. Men var är Sora? Jag förmodar att det är han som skall bära.

En tidig vårmorgon gav sig Basho så iväg. Första etappen var med båt över floden i sällskap med vänner och lärljungar. Sällskapet fortsatte sedan norrut till Senju juku, en bit norr om Asakusa. Senju juku var första anhalten på varje resa norrut, på samma sätt som Shinagawa juku var första anhalten för den som skulle vandra kustvägen västerut mot Osaka och Kyoto. 

Juku återfanns med jämna mellanrum längs de större vägarna, byar där man kunde äta och övernatta och ofta också roa sig med prostituerade som officiellt serverade på värdshusen. På svenska kallades väl motsvarande platser skjutsstationer. Det fanns femtiotre längs Tokaido, mellan Edo och Kyoto, och omkring hundra längs Oshu Kaido och ända upp till Hokkaido. 

I Senju tog vännerna farväl och för Basho och Sora började nu resan på riktigt. Basho reds av motstridiga känslor. Det var en lång och mödosam resa han skulle ut på och under vissa sträckor också farlig. Han komponerade en haiku som speglade vad han kände:

Flyende vår / fåglarna gråter / tårar i fiskarnas ögon

(Översättning/tolkning Lars Vargö)

Vännerna tar farväl i Senju

Basho flyttade runt under åren i Fukagawa och det tycks ha varit svårt för dagens turistansvariga i området att sätta fingret på en bestämd plats att förknippa med Basho. För säkerhets skull har man minnesmärken på flera håll i området runt parken Kiyosumi.

Börja med Saito-an med bronsstatyn av en sittande Basho framför den enkla bostaden, just på väg att ge sig ut på sin berömda vandring. Enligt information på platsen är det möjligt att han faktiskt bodde just här, just då. Runt hörnet börjar Haiku Path, en smal stig längs en kanal kantad med haiku (bara på japanska) på tavlor av trä. En kort promenad leder vidare till Basho Memorial Outlook Garden med ytterligare en staty uppe på en kulle på udden där Onagi-kanalen rinner ut i Sumida, alldeles bortom Mannen-bron. Härifrån är det bara några hundra meter till Basho-museet. 

Ingen enskild del av allt detta är värd en omväg, inte ens museet som innehåller litet av intresse och ingen information på engelska. Men tillsammans kan del bli några trevliga timmar. Kiyosumi Garden, anlagd under slutet av 1800-talet av företaget Mitsubishi, är en vacker klassisk landskapsträdgård som är väl värd ett besök. Och utsikten från Basho-kullen är anslående med en av de bästa utsikterna över Sumida-floden med dess båttrafik. Och området Kiyosumi Shirakawa med sina kaféer ligger alldeles i närheten.

Själv fortsätter jag norrut på motorvägen Shuto längs floden Sumida. Jag passerer framför Philppe Starcks märkliga byggnad för bryggeriet Asahi och litet längre bort reser sig Tokyo Skytree. Efter ett tag kommer avfarten till Senju och strax därpå bron över breda floden Arakawa. Efterhand glesnar bebyggelsen men landsbygd blir det ännu inte på länge. Liksom Basho är jag på väg till Nikko, omkring tolv mil bort. För Basho tog det fyra dager, medan jag räknar med att göra det på knappt två timmar.

Öppningsbilden: utsikt över Sumida från Basho Memorial Outlook Garden

Fortsättning följer.