På motorcykel i Bashos fotspår (3)
Nikko är spektakulärt i oktober. Men Basho är egendomligt tyst. Vad har Basho och Bruno Taut möjligen gemensamt?
Från avfarten vid Utsunomiya är det omkring två mil kvar. Vägen leder sakta uppför mot foten av bergsryggen i väster. Några av topparna har redan ett tunt lager av snö. Från Kanto-slättens lågland skall jag upp drygt femhundra meter.
På Bashos tid var Nikko redan en av landets mest berömda platser. Munkar hade slagit sig ned och byggt ett tempel på toppen av Mt Nikko redan på 700-talet. Naturen är magnifik med branta skogsklädda bergsidor och heta källor. Här ville Tokugawa Ieyasu, shogun #1, bli begravd 1616. Därför byggdes en shinto-helgedom vid namn Toshogu och ett mausoleum. Toshogu är en shinto-helgedom men innehåller också buddhistiska element. Och Ieyasu själv är både buddhistisk avatar och shintoistisk kami. Be mig inte förklara. Den ursprungliga helgedomen var relativt enkel. Sonsonen Iemitsu, shogun #3, hade mer grandiosa ambitioner.
Åren 1634-36 lät han bygga dagens Toshogu. Det sägs ha varit Japans mest påkostade byggnadsverk någonsin. Prislappen motsvarade landets BNP under ett år. Det tog 15 000 hantverkare 4,8 miljoner arbetstimmar under två år att bli färdiga. Dåtidens ledande konstnärer, namn man idag hittar på Nationalmuseum i Ueno, arbetade på projektet. Var det värt det? Jag kör genom samhället och över bron över floden Daiya. Alldeles till vänster ett av Japans mest fotograferade objekt, Shinkyo-bron (öppningsbilden). Shinkyo-bashi byggdes också 1636 och har mirakulöst stått där i nära fyrahundra år.
Toshogu-helgedomen I Nikko. Iemitsu hade inte uppskattat Bruno Tauts synpunkter.
Gångvägen upp till helgedomen och vidare upp till Ieyasus grav sicksackar sig fram på japanskt vis, så att sceneriet hela tiden förändras på samma sätt som i japanska trädgårdar. Efter en kort promenad står jag inför porten Yomeimon. Det blir något av en chock, så helt annorlunda än vad japansk estetik förknippas med idag: en kaskad av färger och utsmyckningar. Varje centimeter täcks av utsmyckningar och av guld och svart och röd lack. Toshogu är det främsta exemplet på japansk barock. Men för att vara ett nationellt skrytprojekt är Toshogu trots allt ganska småskaligt, men som så ofta i Japan mästerligt inbäddad i storslagen natur och höga, raka cederträd. Jag har varit här ett par gånger tidigare. Det går inte att förneka att det är anslående.
Egendomligt nog har Basho ingenting alls att säga om allt detta. Det hade gått omkring femtio år sedan Toshogu byggdes men Basho bara knatar på uppför berget utan en kommentar. Han är på väg till ett vattenfall. Efter ett tag tycks han dock besinna sig. Han komponerar en haiku om ljuset som strömmar från berget (översättning/tolkning Donald Keene):
How awe-inspiring! / On the green leaves, the young leaves / the light of the sun
Det är allmänt förstått att Basho med “light of the sun” här syftade på fred och välstånd som strålade över landet tack vare Tokugawa-familjen. Vad annat kunde han säga?
Katsura I Kyoto. Mer I en modernists smak.
En som definitivt inte tyckte att projektet var värt de väldiga kostnaderna var den tyske arkitekten Bruno Taut. Taut är kanske inte allmänt känd idag men han var ett slags arkitekternas arkitekt. Han fick stor betydelse genom att tolka och förmedla sina intryck av japansk arkitektur och via Le Corbusier och Walter Gropius påverka den europeiska modernismens utveckling.
Bruno Taut, i självvald exil från Tyskland, bodde i Japan under åren 1933-36. Han reste runt i landet och tittade på hus. Taut jämförde Nikko med Katsura i Kyoto och det utföll inte till Nikkos fördel. Det kejserliga residenset Katsura är Japans mest kända exempel på sukiya-zukuri, en arkitekturstil med rötterna i teceremonin. Katsura byggdes ungefär samtidigt med Nikko, men representerade något helt annat. Katsura hade stått där i trehundra år, i relativ anonymitet, till den dag Bruno Taut fick syn på byggnaden.
Taut publicerade 1936 boken “Fundamentals of Japanese Architecture”. Där identifierade han två spår inom japansk arkitektur. Det ena spåret leder från jomen-perioden, Ise-helgedomen och teceremonin till Katsura och kvalitet. Det andra spåret leder från kinainspirerad tempelarkitektur till Nikko och kitsch. För säkerhets skull illustrerade han sina teser med ett handtecknat diagram.
Kvalitet eller kitsch? Ord och inga visor från Bruno Taut.
Japanerna var litet förvirrade. En professor Ito utbrast i en teknisk tidskrift: “För femtio år sedan kom européerna och förklarade att Nikko är det värdefullaste vi har. Och vi höll med. Nu är Bruno Taut här och förklarar att det är Ise och Katsura som är värdefullast. Och igen håller vi med.”
Basho… möjligen kände han på samma sätt som Taut. Fast det var inte möjligt att uttrycka under Tokugawa-periodens 1600-tal. Basho och Taut var nog i grunden ganska lika. Basho studerade zen under många år och var en minimalismens mästare. Bruno Taut delade rötter med Bauhaus och funkis och var vän med Walter Gropius. För egen del börjar jag bli hungrig. För en kolonialromantiker finns då bara en adress i Nikko som gäller.
Fortsättning följer.
