Hotell med en story
Det finns inte många hotell i Tokyo idag med en story att berätta.
Imperial, naturligtvis. Men Frank Lloyd Wrights beundrade byggnad från 1923 revs redan 1967. Men uppe på sin kulle i Ochanomizu, en kort promenad från bokaffärerna och antikvariaten i Jimbocho, står ännu Hilltop Hotel i all sin art deco-prakt - och med sin historia som också är Japans under Meiji (1868-1912), Taisho (1912-1926) och Showa (1926-1989).
Början var inte ett hotell, utan ett bildningsprojekt. Keitaro Sato föddes 1868 i en fattig samurajfamilj på norra Kyushu men var begåvad och fick möjlighet att studera. Efter universitetsstudier i Tokyo återvände han till Fukuoka och kolindustrin och blev med tiden en förmögen man. Sato var ett sant barn av Meiji-perioden och han engagerade sig i många projekt med syftet att “förbättra” Japan, vilket ofta betydde modernisering efter västerländska förebilder men med japanska förtecken.
I dag är Sato mest känd för att ha finansierat Japans första icke-privata konstmuseum, Tokyo Metropolitan Art Museum, som 1926 öppnade i Ueno-parken och fortfarande återfinns där. Dagens byggnad är dock från 1975 och ritad av Kunio Maekawa som började sin bana som assistent hos Le Corbusier i Paris.
Den begåvade eleven Keitaro Sato
Keitaro Sato led hela livet av svag hälsa. Framför allt hade han problem med magen. Det vill säga, innan han kom i kontakt med en doktor Kenzo Futaki på Tokyo University som förklarade att många av dåtidens problem berodde på att folk åt för fort och tuggade för litet. Han rekommenderade Sato att tugga maten bättre. Det gjorde susen. Satos liv förändrades och han blev något av en tuggandets missionär. Bland annat engagerade han sig i en kampanj för att förmå kejserliga armén att lära soldaterna tugga mer och bättre med mottot “Att äta fort skapar krigiska och destruktiva personer. Låt oss tugga maten väl!” Kanske var han något av pacifist också.
För Sato blev detta början på ett större livsstilsprojekt. År 1937 öppnade han Sato Shinko Seikatsu-kan (ungefär Sato Lifestyle Research Institute) på en höjd nära stationen Ochanomizu i Tokyo. I verkligheten blev det mer av en finishing school för unga kvinnor från förmodligen ganska välbärgade hem. Här lärde de sig vad Sato menade var en välbalanserad livstil byggd på såväl västerländska som japanska värderingar.
In på scenen träder nu den amerikanske arkitekten William Merrell Vories, för han vann uppdraget att rita byggnaden som skulle rymma institutet. Vories föddes 1880 i Texas under enkla förhållanden, reste på egen hand till Japan 1905 och försörjde sig till att börja med som engelsklärare. Somliga saker förändras aldrig.
Sato Shinko Shikatsu-kan 1937
Vories sanna fokus var dock varken att hitta en japansk girlfriend eller en lukrativ nisch att försörja sig på. Han var djupt troende och hans livslånga projekt var att missionera och stärka kyrkan i Japan. För detta behövde han pengar. Vories hade studerat arkitektur innan han kom till Japan, men var i grunden självlärd. Hans namn återfinns knappast i Japans arkitekturhistoria men han verkar att ha lyckats med det mesta han företog sig och hans firma, baserad i en landsortsstad norr om Kyoto, växte snabbt och hade efter ett tag något hundratal anställda och levererade totalt omkring 1600 projekt runt om i Japan. Satos lifestyle-institut var ett av dem. Många andra var kyrkor och YMCA-byggnader.
Vories gifte sig 1919 osannolikt nog med Makiko Hitotsuyanagi, en självständig och viljestark dotter till viscount Hitotsuyanagi, före detta daimyo (feodal länsherre under Edo-perioden). Äktenskapet måste först godkännas av kejsarstaten eftersom Makiko tillhörde dåtidens högadel.
Vories nästa projekt var att bli japansk medborgare. För detta krävdes ett japanskt namn (det är i princip fortfarande fallet, men idag är det också tillåtet att använda sitt födelsenamn skrivet med fonetisk katakana). William Merrell Vories tog sin hustrus efternamn och var från denna stund känd som Mereru Hitotsuyanagi. Han måste också avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap eftersom Japan inte godkände dubbla medborgarskap (och fortfarande inte gör, även om detta idag vanligen hör till området don’t-ask-don’t-tell). Vories blev till slut japansk medborgare. Elva månader senare kom Pearl Harbor.
Vories med hustrun Makiko Hitotsuyanagi
Han var vid det här laget en ganska välbärgad man och paret Hitotsuyanagi tillbringade större delen av kriget i familjens sommarhus i exklusiva bergsorten Karuizawa norr om Tokyo. Efter kriget försökte japanska byråkratin utnyttja honom som diplomatiskt smörjmedel i förhandlingarna med den amerikanska ockupationsmakten och han träffade vid flera tillfällen både kejsaren och general MacArthur. Han dog i Tokyo 1964. Makiko följde honom fem år senare.
Pearl Harbor innebar också slutet för Sato Shinko Seikatsu-kan. Byggnaden Vories ritat rekvirerades av japanska marinen och tjänstgjorde som officersmäss under kriget. Efter kriget lade istället amerikanska armén beslag på anläggningen och gjorde om den till kvinnoförläggning. Förläggningen, uppe på sin kulle, blev i soldatmun snart känd som ”Hilltop Hotel”, ett namn byggnaden fick behålla när den återvände till civila japanska händer 1954 och gjordes om till hotell. På japanska blev det Yamanoue Hotel, med samma betydelse.
Bland japaner är hotellet idag framför allt känt som tillhåll för berömda författare som brukade ta in här för att koncentrera sig på att skriva. Andra säger att det oftare var förlagen som låste in sina författare för att dessa skulle fokusera på sina deadlines. Flera av de stora förlagen håller till i närheten. Stora namn som Yukio Mishima, Shotaro Ikenami och nobelpristagaren Yasunari Kawabata bodde ofta på Hilltop Hotel. Personalen i receptionen kan berätta vilka rum de föredrog. Det finns för övrigt bara 35 att välja på, alla individuellt designade och möblerade.
Yasunari Kawabata 1938
Hotellet var nyligen stängt för en omfattande renovering av infrastrukturen, men hippa designers hölls lyckligtvis på avstånd och hotellet öppnade igen med alla rum, liksom bar, lobby och restauranger huvudsakligen kvar i originalskick från 1954. Hilltop Hotel är idag en av få art deco-byggnader i Tokyo som överlevt och en av få genuina art deco-inspirerade miljöer från 50-talet.
Ett av de trettiofem rummen. Alla är olika.
