Nybörjarens guide till heian

Sturm und Drang på steroider. Konstigare än Game of Thrones. Japan före samurajerna.

I tider av isolering vänds blicken inåt. Jag överdriver: jag har inte känt mig särskilt isolerad här i Tokyo under dessa månader. Men ändå, en tid för kontemplation. För mig betyder det ett tillfälle att återvända till den drömlika heian-perioden.

Heian (794-1185) sammanfaller ganska väl med vår vikingatid. Vikingatidens början brukar dateras till överfallet på klostret Lindesfarne år 793; Två kulturer som inte kunde inte vara mer olika. Heian-kulturen var ett spel mellan några tusental hovaristokrater, ofta släkt med varandra, runt det kejserliga hovet i Kyoto. Andra människor existerar knappast alls i den rika litteraturen från tiden. Bortsett från en och annan pilgrimsfärd till något tempel, existerar knappast heller Japan utanför palatsen i Kyoto.

Varför bry sig? Därför att heian strålar som ett alternativt universum. Det var 400 år nästan utan krig, då det värsta straff som drabbade någon vanligen var förvisning från Kyoto. Formellt styrde kejsaren och hovbyråkratin landet, men i verkligheten verkar detta till största delen ha delegerats till tjänstemän ute i de föraktade provinserna.

I stället ägnade aristokratin allt intresse åt det som var vackert och elegant - miyabi var ordet - och det som var förgängligt och melankoliskt - mono-no-aware var ordet för det. Men framförallt ägnade man sig åt förförelse och sex. Medlen var kombinationen av färger på lagren av dåtidens kimono, parfymer och rökelser, naturdyrkan och framför allt poesi.

Det var en synnerligen promiskuös tid. Både män och kvinnor gick in och ut ur tillfälliga förhållanden, ofta på ett sätt som är ganska chockerande för oss. Flickor kunde börja uppvaktas redan i 12 eller 13-årsåldern och många var gifta när de var 14. Det är en gåta hur dessa människor fick tillräckligt med sömn, för det viktigaste utspelade sig under dygnets mörka timmar. Älskaren lämnar som regel just innan gryningen, medan han komponerar ett poem.

Den rika litteraturen från heian-perioden skrevs nästan helt och hållet av kvinnor, vanligen hovdamer knutna till olika kejsare eller kejsarinnor. Först och främst, naturligtvis, Murasaki Shikibu, författaren till “Genji Monagatari” (“The Tale of Genji”) från 1010, men det finns många fler. Först slås man av hur annorlunda allt var, sedan av hur litet som egentligen förändrats under tusen år.

Jag skall inte låtsas att det inte krävs en viss ansträngning att träda in i den här besynnerliga världen. Det är lätt att ta en titt på 1200 sidor Genji och lägga projektet åt sidan. Det finns bättre sätt. Det här är guiden för dig som googlat litet, blivit nyfiken och undrar var man skall börja.

Steg 1.

Vänta med “The Tale of Genji”. Genji handlar om längtan, sexuella intriger och nervig sensibilitet. Men utan kontext blir det ganska obegripligt. Både män och kvinnor längtade. Men kvinnorna hade särskilt goda skäl. Varken äktenskap eller skilsmässa var väl definierade. Efter att ha spenderat tre nätter tillsammans, och skrivit de obligatoriska dikterna, betraktades paret som gift. Men bara så länge mannen fortsatte att besöka sin hustru, som vanligen bodde kvar hos sin far och dennes familj (vem som var hennes mor var inte alltid klart). Om mannen inte dök upp under tre eller fyra år, var de förmodligen skilda. Men ingen kunde veta säkert. Han hade naturligtvis också andra kvinnor.

Den sociala strukturen, åtminstone i överklassen, var inte likt något annat. Kvinnor hade arvsrätt och hade på så sätt en starkare ställning än senare i Japan, men de var påfallande lätt utbytbara. Ägna några timmar åt att förstå hur systemet fungerade och det öppnar dörren till verk som Genji.

“Marriage and Divorce in Ancient Heian Japan” av Hiromu Kurihara (finns som Kindle-bok) är ett akademiskt verk som förklarar allt det här i fascinerande detalj. Tyvärr är översättningen från japanskan valhänt och för en icke-akademisk läsekrets hade boken tjänat på att vara hälften så lång. Men ändå, börja här. Det går att skumläsa sig igenom.

Steg 2.

Gå vidare till “The World of the Shining Prince. Court Life in Ancient Japan” av Ivan Morris. Det här är det klassiska verket om heian-tidens kultur och sedvänjor, ursprungligen publicerad 1964 men ständigt i tryck. Ivan Morris var en av de ledande japanologerna och är en glädje att läsa. Boken ger all bakgrund du behöver på ett elegant och underhållande sätt.

Steg 3.

Dags att ta itu med litteraturen. Börja inte med Genji, utan med något kortare, med mer dramatik och story. Jag rekommenderar “The Tale of Lady Ochikubo” (författaren okänd) från slutet av 900-talet. Det här verket är alltså något äldre än Genji och betraktas som Japans första roman med försök till personkaraktäristik. Det är en historia om passion och svartsjuka, om svek och framför allt om hämnd - en blandning som fungerat i alla tider.

Jag är också förtjust i “The Confessions of Lady Nijo” (översättning Karan Brazell), en hovdams memoarer från 1307 som inte återfanns förrän 1940. Formellt var heian över när Nijo skrev sin bok, vilket betydde att makten flyttat till samurajklassen och shogunen i Kamakura. Men det är inte mycket på dessa sidor som tyder på att hovmännen och hovkvinnorna i Kyoto ännu upptäckt detta. Samma kärleksbestyr, samma längtan, samma tårar på en kimonos ärmar. Men Nijo kan också vara en bitsk iakttagare av människorna omkring henne.

Steg 4.

Vi är framme vid “The Tale of Genji” från 1010 (“Genji Monogatari”. Delvis översatt till svenska under namnet “Berättelsen om Genji”), japanologins Mt Everest; Tolvhundra sidor ofta jämförda med Prousts “På spaning efter den tid som flytt”.

Det finns fyra översättningar och det första beslutet blir att bestämma sig för vilken man skall satsa på (om du nu inte hör till den kanske handfull personer i Sverige som kan läsa verket i original. Det kan för övrigt inte heller japaner. Genji har också många gånger översatts till modern japanska.) Samtliga finns i tryck och samtliga har sina förespråkare.

Den klassiska, av många älskade, översättningen är av Arthur Waley på 1920-talet. Waley tog sig stora friheter, hoppade över långa stycken och sammanfattade andra. Men han skrev en vacker och engagerande prosa. Nästa ut var Edward Seidensticker 1976. Seidenstickers översättning ligger betydligt närmare originalet, men betraktas idag av många som litet fyrkantig.

2000-yensedel med motiv från Genji

Sedan kom Royall Tyler år 2001. Tyler är mer trogen ursprungstexten än Waley, men tar sig större poetisk frihet än Siedensticker. Redan 2015 kom ytterligare en översättning, nu av Dennis Washburn. Med tanke på att det här är ett projekt på upp till femton år (i Washburns fall), var det många som undrade om det redan verkligen fanns behov av ytterligare en tolkning. Flera kritiker har anmärkt på att Washburn tenderar att bli ordrik och litet övertydlig i sina försök att göra texten lättillgänglig för en nutida läsekrets. Andra är förtjusta i hans översättning.

Den svenska översättningen av Kristina Hasselgren, 1986, är gjord från engelska, från Arthur Waleys klassiska version från 1926.

Jag skall inte låtsas att jag någon specialist som läst fyra olika översättningar, sammanlagt 5000 sidor om erotik på 900-talet. Det har jag inte. Jag har läst Siedensticker, och det är ganska länge sedan. Det är värt att googla litet på det här. På flera ställen kan man hitta en jämförelse mellan de olika översättningarna, samma stycke i ursprungstexten tolkat på fyra olika sätt. Jag har bestämt mig för att satsa på Tyler för min omläsning.